The crushing weight of mainstream ignorance

Det är med lätt vemod som vi här på The Crushing Weight of Mainstream Ignorance måste medje att vi tänker lägga ner hela operationen, den här bloggen har sen länge förvandlats från ett embryo till en allt för stor grej tillbaka till ett döende projekt som vi allt för länge har försökt att krampaktigt hålla vid liv när den egentligen inte fyller någon funktion längre.

Detta blir därmed den sista posten innan vi låter den krossande tyngden falla över oss och pressa oss till juice.
Om vi rörde någon så var det rena turen och om vi sårade någon så var det meningen.

Den depraverade sanningen om att vara en förlegad 80-talist i en värld åt helvete.

Det ända som alla 80-talister har gemensamt är ångest, vi har alla en jävla massa ångest för att folk svälter. Samtidigt som vi har ångest för att så många andra har det jävligt mycket bättre än oss, släng dessutom på att vi har lite ångest över att vi sitter här och har mage att ha ångest.

Vi är fan överspelade innan vi ens har hunnit bli 30+!

Vissa av oss håller krampaktigt kvar vid vår förlorade ungdom via de nya medierna som bloggar och all den där skiten.

Medans nytvättade piss-muf-luder sitter och håvar in flera jävla millar varje jävla dag på att rekommendera vågade underkläder till små jävla subbor som inte ens vet vad hår på fittan är, då de med största säkerhet vaxat sig sen de låg i sina mödrars ironiska magar.

Vafan ska vi 80-talister göra?

Det är fan vi och 50-talisterna, bortglömda jävla mähän som får ta skit av prepubertala snorungar som plockar ner oss från tronen vi trodde vi skulle få njuta av i åtminstone 10 år till.

Vafan hände?

Det har säkert att göra med att de flesta 80-talisterna är barn till de bortglömda förbisedda 50-talisterna.

Det är svårt att inte bli depraverad och deprimerad för den delen när det ända vi kommer vara kända för är att vara okända.

101 inlägg

Nu är det dags att fira.

Som den store tänkaren själv sade:

"I am enough of an artist to draw freely upon my imagination. Imagination is more important than knowledge. Knowledge is limited. Imagination encircles the world."

-Albert Einstein

The bees made honey in the Lion's skull.

Divine and Bright

Divine and Bright
Divine and Bright

The Banshee howls for buffalo blood: Revelations pt V

Att folk inte förstår vad man försöker säga kommer alltid vara ett jävla problem.
Om man ser någon som sin "riktiga vän" varför umgås man då med folk som inte är det?

Och vafan ska man kalla dem för?
"Nej det här är inte mina riktiga vänner, de är mina ersättnings vänner".
Det blir så jävla krystat ibland, ibland tror jag att mina "riktiga vänner" består av en person....men sen inser jag att den personen faktiskt inte alls betyder så mycket som jag tror, och då kan det vara så jävla befriande och skönt att släppa taget om just den personen eller personerna.

För vissa dagar så kan även en häxa förvandlas till en fager mö, precis som att skenet kan bedra en flera gånger, även om man tror att man blivit klokare av sitt förflutna så kan det alltid komma och lura en igen.
Det förflutna betyder egentligen ingenting, allt handlar om nuet. Just nu är allt som någonsin kommer finnas på riktigt.
Det som hänt är sen länge glömt och framtiden är vi alla ovisa om.

Men folk som inte kan sin historia kommer alltid att förvånas över framtiden, medans vi andra bara sitter och tittar på och noterar att alla gör exakt samma sak som folk gjorde för 50 år sedan.
Det finns inget att frukta, för det ända som egentligen är farligt är fruktan själv.

Tillägnat:

Sitting Bull, Geronimo, Black Hawk, Crazy Horse

och alla andra frihetskämpar som har dött i kampen mot förtryck och orättvisor.

Vila i Frid.

Where not even dreams dare to go, the schizofrenic truth behind love.

Idag har jag i min lilla bubbla uträttat stordåd, som jag i vanlig ordning storskryter om för hela min omgivning för att jag ska framstå som en excentrisk bohem.

Fast vad vet jag, det kanske bara framställde mig som en ensam, patetisk stalker-loser men vafan ska jag göra åt den saken.

Idag gick jag iallafall förbi hennes hus för första gången sen hon krossade mitt hjärta, jag la en liten lapp i brevlådan efter att jag noterat att hennes "nya" pojkvän sovit över, jag kanske var lite förhastad innan när jag i min förtvivlade panikfrustration försökte såra henne så mycket som möjligt.... För nu kan jag med gott samvete önska henne lycka till.

Det är mindre troligt att hon någonsin kommer få läsa dethär, men det spelar inte så stor roll. Huvudsaken är att man menar ett förlåt istället för att man ger det utan att först tänka.

Egentligen har ju hela sammanhanget bara skalats ner till lekismentaliteten "det var du som började" och "öga för öga".

Det där är ju egentligen koncept som känns sjukt långt bort i mitt vardagliga liv, men som genom frustration, ilska och ensamhet kommer fram igen....alltid på samma ställe, alltid i samma situation.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det känns iallafall som att ett nästan läskigt lugn har lagt sig över mig....det är nästan som om jag känner inre frid....nästan lite som Nirvana.

EDIT:

Förra posten känns lite gay nu i efterhand...men vafan, den bjuder vi på!