Fuck you...nu är det slut!

Jag har fått information om att över 10 personer läser den här bloggen, och enligt mina indie-rötter så ser jag migsjälv som en sell out.
För om över 10 personer tar del av dina verk så har man blivit mainstream och mainstream är inte riktigt min grej. Speciellt inte som när jag vet att INGEN av er som läser faktiskt fattar ett jävla piss av vad jag menar.

"Åhh jag får en känsla av det du skriver", Tror du jag bryr mig?
Jag försöker inte förmedla några jävla känslor, jag säger bara som det är: Jag är en smutsig knarkare och såhär är mitt liv.
Ni betyder inte ett jävla piss för mig, jag skulle fan sälja er till skamligt låga priser. Och om du tar åt dig av vad jag skriver nu så är du fan inte värd luften du andas.

Jag kommer lansera en helt ny blogg som fortsätter där den här skiten tar slut, men den kommer vara fri från fula jävla svin som er. Alla som är värdiga kommer hitta den...alla andra skiter jag faktiskt i.

Fuck you...nu är det slut.

mental crucifiction of the 10th degree, struck hard by the messiah syndrome

Jag låter er blicka in i mitt allra mest privata natt efter natt efter natt efter natt. Mina djupaste hemligheter visas för omvärlden som om jag vore en apa i en bur. Jag horar ut mina tankar, idéer, fantasier och känslor varje dag. Bara för att ni vill ha det. Jag hatar mig själv bara av den blotta tanken att jag i grund och botten bara är en hora som söker uppmärksamhet på ett patetiskt och vedervärdigt sätt som detta.

Jag skulle helst vilja kunna skita i att lägga upp det här, jag skulle vilja ha det i en dagbok som bara jag får läsa.
Men jag är beroende av uppmärksamheten precis som jag är beroende av drogerna. Den gör mig inget gott, den ger mig ingenting men jag måste ändå ha den...för att tillfredsställa mitt sjuka förvridna ego.

Det tjänar fan inget till egentligen, även om jag spikar upp mig på korset i min ensamhet så söker ni upp mig likt apostlar för att hylla min konst, den enda saken som jag aldrig kommer kunna vara nöjd med pga min otillräcklighet som konstnär.
Ni kanske tar mina ord som lag och sätter mig på en pirdestal och ger mig en roll som jag omöjligt kan leva upp till. Jag önskade innerligt för det i min ungdom men nu är jag tveksam om jag ens någonsin vill dela med mig av det jag skapar.
Men om jag inte gör det så kommer jag att gå under precis som att jag kommer gå under om jag delar med mig av det.

Snälla ha inte för höga förhoppningar om mig, för det sista jag någonsin vill är att ta känslans som ni kanske får av min konst. Men jag vet inte om jag kan göra det mer, eller om jag vill.
Jag vill bara gråta, jag vill bara att någon ska säga att hon älskar mig och jag vill bara att någon ska vagga mig till sömns i mitt stadie av katatonia.
Någon som kan viska att allt kommer bli bra i mitt öra när jag gråter, någon som kan ge mig ett leende.
Någon som kan älska min vidriga uppsyn.

Och om jag är på väg mot kullen bärande på mitt kors så stoppa mig inte. Jag är inte profet och jag är inte en förebild. Jag är bara ensam och miserabel, plågad & bitter.
Och känslorna som ni kanske får av mig är kanske inte alls de jag vill förmedla, missförstånd som leder till ett falskt hopp om att ni kan relatera till mig och förstå vad jag försöker säga.
Jag lovar ingenting för jag vet att jag aldrig håller det jag lovar.
Och om jag skulle få veta att jag har fått någon att på något sätt försöka kopiera min formula för "framgång" så skulle jag aldrig kunna leva med mig själv igen.
Inget jag gör fungerar, men det är det som är det vackra i kråksången...självförstörelse är den renaste, vackraste och sannaste konstformen som finns, och det är inte en uppmaning, det är snarare en varning.
För om ni fastnar och blir uppslukade av den konsten så är risken stor att ni inte kan dra er ur den...förrän det är för sent.

Nervous breakdown in the 21st century

Jag är utmattad, jag har tagit mig själv till den yttersta gränsen.
Jag stod och balanserade på kanten mellan avgrunden och frälsningen. Det är inget nytt för mig, jag har velat göra det hela mitt liv.
Och nu när jag äntligen gör det så är den glorifierade och romantiserade bilden för alltid förstörd.
Jag bytte bort drömmen för att få upplysning, En realistisk bild som tar mycket av det spontana nöjet ur konsten.
Men jag vet att jag inte gör det för nöjets skull, Det finns inget som heter "nöje" allt är bara en färdsträcka mot ännu mera skapande, men det fyller inte mig med glädje, lycka eller någon form av känsla. Jag måste bara få göra det.
Och om ni inte förstår så bryr jag mig inte.

Jag tvingar ingen att komma till mitt forum där jag delar med mig av mitt hjärta på alla sätt jag kan. Men det är något jag måste göra och något jag kommer fortsätta med efter att alla ni har hittat något intressantare att lägga er tid på. Jag måste bara få skapa, all annan tid är oviktig.
Jag måste få bedöva mig, ta udden av allt oviktigt som pengar, relationer, politik, religion, rätt, fel och allt annat.
Det spelar ingen roll, det fyller inget syfte för mig. Det enda som faktiskt fyller syften är kärlek & konst. Kärleken kan ta udden av verkligheten och konsten ger ett syfte med hela existensen. Men eftersom kärlek inte är ett alternativ för mig just nu så måste jag gå till andra faktorer för att kunna fortsätta en smärtfri existens.

Och även om återuppvaknandets i den "riktiga" världen smärtar mer och mer för varje gång så måste jag fortsätta...jag måste fortsätta tills kärleken hittar mig. Och om den inte gör det och gör det på mina villkor så finns det bara ett slut.
Det enda som ger mig hopp just nu är kärlek och tron att den kommer hitta mig snart. För jag har sett riktig kärlek, jag har känt den i två personer, Och en av dem är inte aktuell för den kärleken, inte från mig iallafall.
Att satsa allt på ett kort är farligt och borderline dumdristigt men för mig gäller det allt eller inget. Antingen är jag med henne eller så är jag själv, och ovissheten om hon känner likadant eller om hon bara leker med mig besvärar mig och är det sista och första jag tänker på varje dag.
Det finns inga kompromisser på de enda planen som betyder någonting för mig, inga jävla substitut eller halvhjärtade insatser får förekomma. Det är då man tappar "känslan" det enda som jag anser vara äkta och om jag inte kan få vara äkta så vill jag inte vara överhuvudtaget.

True love, the revival of real feelings and the final death of hate

Jag är sorgsen, jag är lite trasig, jag är ensam och jag är så oheligt kär.
Det enda jag vill ha och det enda som jag någonsin har velat ha är kärlek.
Kärlek är så en så otroligt stark känsla så de som aldrig har känt den aldrig ens kan börja att förstå den ultimata kraften som kärlek faktiskt är.
Bara det faktum att man kan vilja spendera all sin tid med någon som man bara har träffat två gånger i sitt liv fastslår bara det jag skrivit innan.
I all denna dekadens kan jag se ljuset som kärleken sprider, jag kan känna ett hopp i min tillvaro även när jag är på gränsen till döden, den slutgiltiga gränsen.

Jag blev tidigare idag frågad vad min definition av "himmelen" var.
Jag har tänkt över frågan väldigt länge och det enda jag kan se som "himmelen" eller "Nirvana" är att få ligga i ett stadie som hälften är som sömn och hälften vaken och få känna kärlek, ren och kompromisslös kärlek.
Inget sexuellt bara en spirituell känsla av total lycka och tidlöshet, den typen av tidlöshet som bara kärlek kan ge dig.

Och även om jag just nu är så långt ifrån den känslan som jag söker som det bara går att vara så känns det på något sätt ok.
Jag kan uppskatta det faktum att känslan finns här och det har den alltid gjort. Det enda vi behöver göra är att ta vara på den, vårda den och låta den växa till en enorm universell känsla av välbehag och extas.
Just nu är jag på botten och tittar upp, men utsikten är så vacker, det finns hopp, det kommer det alltid göra.
Och det hoppet får mig just nu att omfamna misären och ensamheten och få den att arbeta för mig istället för emot mig. Det spelar ingen roll om jag inte får det jag vill ha, för så länge som jag kan leva den här drömmen, den artistiska drömmen som innefattar den lidande och missförstådda konstnären så spelar allt det andra inte direkt någon roll.

Jag har för mycket kärlek att ge så att jag en dag kommer vakna upp och ha gett bort all...utan att få något tillbaka.
Den dagen kommer bli min sista.

Till Eli, Andy, Simon & Kelly
Goda vänner växer inte på träd.