Jag är utmattad, jag har tagit mig själv till den yttersta gränsen.
Jag stod och balanserade på kanten mellan avgrunden och frälsningen. Det är inget nytt för mig, jag har velat göra det hela mitt liv.
Och nu när jag äntligen gör det så är den glorifierade och romantiserade bilden för alltid förstörd.
Jag bytte bort drömmen för att få upplysning, En realistisk bild som tar mycket av det spontana nöjet ur konsten.
Men jag vet att jag inte gör det för nöjets skull, Det finns inget som heter "nöje" allt är bara en färdsträcka mot ännu mera skapande, men det fyller inte mig med glädje, lycka eller någon form av känsla. Jag måste bara få göra det.
Och om ni inte förstår så bryr jag mig inte.
Jag tvingar ingen att komma till mitt forum där jag delar med mig av mitt hjärta på alla sätt jag kan. Men det är något jag måste göra och något jag kommer fortsätta med efter att alla ni har hittat något intressantare att lägga er tid på. Jag måste bara få skapa, all annan tid är oviktig.
Jag måste få bedöva mig, ta udden av allt oviktigt som pengar, relationer, politik, religion, rätt, fel och allt annat.
Det spelar ingen roll, det fyller inget syfte för mig. Det enda som faktiskt fyller syften är kärlek & konst. Kärleken kan ta udden av verkligheten och konsten ger ett syfte med hela existensen. Men eftersom kärlek inte är ett alternativ för mig just nu så måste jag gå till andra faktorer för att kunna fortsätta en smärtfri existens.
Och även om återuppvaknandets i den "riktiga" världen smärtar mer och mer för varje gång så måste jag fortsätta...jag måste fortsätta tills kärleken hittar mig. Och om den inte gör det och gör det på mina villkor så finns det bara ett slut.
Det enda som ger mig hopp just nu är kärlek och tron att den kommer hitta mig snart. För jag har sett riktig kärlek, jag har känt den i två personer, Och en av dem är inte aktuell för den kärleken, inte från mig iallafall.
Att satsa allt på ett kort är farligt och borderline dumdristigt men för mig gäller det allt eller inget. Antingen är jag med henne eller så är jag själv, och ovissheten om hon känner likadant eller om hon bara leker med mig besvärar mig och är det sista och första jag tänker på varje dag.
Det finns inga kompromisser på de enda planen som betyder någonting för mig, inga jävla substitut eller halvhjärtade insatser får förekomma. Det är då man tappar "känslan" det enda som jag anser vara äkta och om jag inte kan få vara äkta så vill jag inte vara överhuvudtaget.