Dying on the cross....redux.

Nu i juletid måste vi inse att det handlar om divinitet. Alla har vi våra kors att bära, alla vet inte vilket kors de bär, men vi bär alla på det.
Jag har varit vaken på egen maskin i över 2 dygn. Jag vågar inte gå och lägga mig, jag vågar inte drömma.

Likt Judas förråde Jesus känner jag mig förråd, min "bästa vän" knullar med mitt livs stora kärlek...jag råkade i vredesmod hota honom till livet, men pågrund av sin totala brist på respekt för mig och mina känslor så känns det ganska berättigat. För mig så försvann han egentligen för närmare 1 ½ år sedan.
Han försvann på Irland och skickade tillbaka en som såg ut som honom, men som inte alls var honom.

Jag vet själv att mitt missbruk och mina diagnoser gör mig till en vedervärdig människa, en människa som totalt saknar definition på ordet "sunt". Det är mitt kors att bära. Men att han själv gång på gång nedvärderar mig och sårar mig gör honom inte mycket bättre i min bok, jag skulle aldrig igen kunna göra nått sånt som han har gjort, jag gjorde det mot en gammal vän för länge sen och det förstörde hela vår vänskap, och jag vägrar göra det igen för jag vet själv att den smärtan är djupare än ett hot mot livet, den smärtan är så fruktansvärt hård, kall och nedvärderande så den kan döda. Och jag har gråtit varje ensam stund sen han berättade det och jag har gråtit varje natt för att jag inte kan leva upp till vad hon vill ha eller vad någon kräver av mig.

Jag avundas honom samtidigt som jag hyser ett enormt förakt, men man kan aldrig äga ett annat liv än sitt eget. Och man ska aldrig någonsin tvinga på sig själv på någon annan, det är därför jag sa till dig!
"Vi kan inte vara vänner för jag är en mentaltsjuk knarkare".
Men du svarade i humanitärton att du vägrade se mig som en diagnos, jag sa till dig!
"Du vill inte följa med dit jag ska"
Men det gjorde du ändå, jag varnade dig om och om och om igen!
Den mörka sidan av mig är den enda sidan som kan överleva och det har du hjälp till att bevisa, jag orkar inte med att lita på någon om alla fortsätter att sätta stora vassa dolkar i min rygg.

Då är det bäst om jag går i exile med min konst, långt bort ifrån mitt komplicerade kärleksliv, långt bort ifrån paranoida nätter fyllda med gråt, långt bort ifrån er.

Du har min välsignelse Nils
gör henne lycklig.

Diary of a madman in a world shot all to hell...

Återvänder till mitt forna format och skriver en rad här....efter noga överläggande med mitt eget psyke så tror jag att jag är nära ett nervöstsammanbrott.
Det sjuka är att EXAKT samma sak som hände runt den här tiden förra året händer just nu igen!
Jag förklarar min kärlek för en kvinna som avvisar mig, min bästa vän knullar med en annan kvinna som jag är mycket kär i....fuck!
Det här är ett jävla skämt, ett jävla mindfuck!

Efter gårdagens spektakel så antar jag att jag inte har så många vänner kvar heller...det sjuka är att när Pete Doherty hotar sin bästa vän till livet så är det ascoolt, men när man själv gör det så tycker alla att man är ett jävla svin.
Ruta ett igen...samma jävla ruta, samma jävla skit, samma jävla liv.
Världen funkar fan på konstiga premisser som jag inte förstår alls. Men det är väl som den där gamla Johnny Thunders låten..."Baby I was born to lose"