Brutal scores, crude men and vicious rage redux.

Från rummet ovan hörs den familjära sången av älskog, två kroppar i en sorts djurisktrans, två själar som i samspel suddar ut gränserna mellan tid och rum, två sinnen som lever i det absoluta nuet. Två sinnen som helt släpper den socialamaskeraden, utan en enda tanke på vad som händer runt dem, inget är viktigt just nu, det enda som finns är den brutala och uppriktiga ecstasen som de är totalt förlorade i, INGET spelar någon roll. Det finns ingen rädsla och ingen avsky, kanske enbart bara för en kort stund, en kort stund av total lycka.
Fullständig och fulländad temporär lycka då kropparna släpper ut ämnen starkare än några kemiska droger som kan skapas med mänsklig hand.
Om två minuter kanske känslorna är som bortblåsta och ersatta men den känslan som alltid kommer efter peaken, en känsla av likgiltighet, likgiltigheten kommer alltid efter peaken. Men just den här natten följs likgiltigheten av kärlek, en fortsatt trots mot den kraft som styr i universum, en fortsatt trots mot tid och rum.

Tomhet och tystnad den vackra symfonin av ingenting, ett lugn som avbryts av en ensam bil som kör förbi i den svala kvällen, Men åter igen är det lugnt. Som i ögat på en tromb, och mitt i stormens öga sitter jag, mitt i det vackra kompromisslösa lugnet av en förort i dvala.
Fyra grabbar går förbi på väg mot stormen, en av storm av känslor, alkohol och fördunklade sinnen, kanske kommer de tillbaka oskadda, men förhoppningsvis med en nyfunnen visdom för livet och alla dess hemligheter. Eller så blir de oberörda av natten så de förliser och fastnar ute i den enorma stormen, den som tar liv varje dag.
Men där jag sitter på en busshållplats i en förort i dvala, där finns lugnet kvar....om ens bara för en kort sekund till.

I mörkret på undervåningen tänds en cigarett, röken dras långsamt ner.
På övervåningen spelas fortfarande symfonin, och den berör, den är så hög så att den berör ensamheten på nedervåningen också.
Ett glas förs med stadig hand dirigerad av grumliga ögon mot en torr strupe, det går som på rutin.
Han startade det hela själv och kommer avsluta det själv, som det alltid har varit och alltid kommer vara. Han är lugnet själv, han vet vad han kan förvänta sig, för det är samma visa varje natt.
Men inatt var det annorlunda, inatt var det varken början eller slutet, det var målet, och inatt, ja inatt kom han först, inatt vann han....sitt personliga krig.

Requiem for the american dream pt1: A New Synapses

Det slog mig från ingenstans likt en stroke.
Vad var "drömmen" värd?
Drömmen är inte för oss, drömmen är för dem som kan ställa sig i ledet och finna sig i att hunsas av världen, folk som utan tvekan kan ta 400 slag mot ansiktet endast för att prisas av de enorma gråamassorna, den ignoranta gråamassan av människor som inte förstår eller inte vill förstå, människor som kan blunda och lita på att det som de matas med varje dag från okända män i stela kostymer som sitter högt i sina torn byggda av stål, kalla hjärtan och krossade drömmar inte är gift. Vi är inte dem vi byggdes inte för maraton-lopp vi är sprinters.
Och om vi skulle sättas in i den position där det vi brinner för, vår enda passion, det som håller oss vid liv blir ett jobb så skulle vi självförstöras.
Vi lever på lådvins-romantik och även om den vägen aldrig leder till bekräftelse, pengar och den amerikanska drömmen, så är det den rätta vägen för oss.
Vår fortsatta överlevnad hänger på frihet, en frihet som "stjärnorna" har sålt för sitt kändisskap, pengar och status.
En frihet de aldrig får igen.

Vi kan fortfarande själv bestämma, vi kan förmedla exakt vad vi tycker är rätt, viktigt & sant!
Ingen kan säga att det vi gör och står för inte fungerar bara för att det inte genererar ett "ha begär" hos den gråamassan.
Vi är diktatorer i vår egen värld och alla andra har ingen rätt att säga till oss att det som vi brinner för och lägger ner våra själar, hjärtan vårt blod, vårt svett och våra tårar i inte är viktigt då det inte får ett erkännande hos en korkad massa som blir tvångsmatade med McDonalds varianter av "konst"
Ingen älskar att vara en hora och dem som verkligen brinner för det dem gör inser det.

Helt plötsligt var jag tillbaka "at the scene of the crime" en plats byggd mitt i en ångest-metropol. Ett samhälle där unga flickor skär sig i armarna varje kväll ur ren frustration för att de inte kan leva upp till bilden som målas upp av falska människor med 2000 dollars leenden, de tvingas i en ung ålder att leva upp till både Madonnan och Horan i förvridna muterade ideal skapade av hjärtlösa, ansiktslösa män i sina ståltorn.
Medans pojkarna skriker ut känslor av total hopplöshet och frustration genom illa stämda instrument i fuktskadade och radonfyllda katakomber under en grå värld där ingen blir förlåten.
Alla med samma dröm, men nästan aldrig modet eller chansen att förverkliga den.
Ångest dämpad endast av statisktbrus från små tvaparater i nästan klaustrofobiska ungdomsrum.
Affischer på Kurt Cobain, Morrisey & Kent täcker väggar byggda av drömmar men genomborrade av rädsla och ångest, drömmar om storhet, drömmar om att ta sig ur skiten och bli något, drömmar som kommer krossas av verkligheten med sina muterade och sjukt perversifierade ideal!

Men det finns även en trygghet i misären, en trygghet om att samhället ut sin frustration på en dag kommer "rädda" en från allt.
"Hjälpa" en av leva ett liv med barn, villa & hund, ett liv fyllt med kompromisser ett liv att hat-älska, ett liv utan drömmar.
Ett liv av mittemellan.

Jag har förlorat men står ensam kvar, INGEN kommer till mitt försvar medans jag tar flera hundra tusen miljoner slag mot ansiktet och jag ligger redan ner och jag har ingen aning om jag klarar mycket mer.
Jag målar upp drömmar som jag inte kommer kunna uppleva, drömmar om lycka som inte finns på riktigt, drömmar om ett liv som inte finns i den verkliga världen.
Förlåt för att jag romantiserar men ibland håller det mig vid liv, Men egentligen är det bara ett långsamt, smärtfyllt självmord.
Men just nu känns det som den kalla tomheten i döden skulle vara en befrielse, ett ljus i en mörk tunnel, Men inne i mig lever ett sjukt ihärdigt, muterat hopp.
Ett hopp om att jag en får vara din riddare i vit rustning.

Jag älskar dig villkorslöst
Igår
Idag
Just nu
För alltid!

Till kärleken jag aldrig fick.

The Fear..

Tyvär är jag för feg för att dra härifrån och lämna er alla, även om det skulle rädda mitt liv.

Ingenting

Dem jävlarna tog oss en efter en, de ljög och bedrog oss med sanningen.
Dem jävlarna tog mina älsklingar, från krönet av kullen kan jag se min förlorade värld.

Mindless mutant slaughter on the 690, the road to the vile city scape

Förståelse för det mänskliga psyket är någonting som jag totalt saknar.
I ena stunden kan den cerebrala-maskinen även kallad hjärnan släppa lös känslor som får en att tro på kärlek, framtiden ja vadfan du vill.
Medans med en om inte ens den enda lilla jävla misstolkning av omgivningen så kommer hjärnan att gå ner i en form av spasmisk, kannibalistisk process som sliter ut det sämsta ur oss alla.
En process så farlig så de flesta hjärnor inte ens är medvetna om att de spränger sig själva från insidan ut med en nergående spiral av katatonisk förfäran...rädsla och avsky i sin renaste form.

Om jag inte skulle förklara vad det är som oftast leder till det här hade jag inte bara varit sadistisk utan även ignorant. Och den dagen då jag själv känner att jag inte är skolad inom ämnena jag skriver om så lovar jag att jag skjuter migsjälv.
Det jag självklart pratar om är kärlek.

Anledningen och svaret på världens alla problem, Vi måste ha det för att kunna leva utan att bli förbittrade giriga svin, och om vi överexponeras av den så blir vi giriga svin, vi blir beroende av den, och då blir vi inte mycket mer än simpla pundare som istället för sin smutsiga fix heroin måste ha ett muterat tillstånd av samlag, ett sjukt beroende av fel sorts närhet & bekräftelse.

En hel generation av kåta, svettiga svin som måste tränga in i allt som tillåter. En generation skapad av aspartan-tv och lågbudget porr som går efter 00:00 på skumma betalkanaler.
En generation så såld på "The American Dream" och "The American Way" så de inte inser att om man slår upp "America" i en ordbok så är det en synonym för "Aspartan & Fake".
En generation av urblåsta mediekåta horor & svin, som skulle suga vad som helst för sina 15 minuter.

Allt jag skriver är bara en reflektion av min sexuella frustration, men det är svårt att inte vara frustrerad när man alltid är en vän och aldrig en pojkvän.

Kung-fu Fighting the fear and learning to leave the loathing mano a mano on the fox farm

I 18 månader har jag gråtit migsjälv till sömns.
I 18 månader har jag bara haft en enda sak och person i tankarna.
I 18 månader har jag blivit avvisad, lärt migsjälv hur jag kan hata migsjälv och lärt mig allt om mina sämre sidor.
Men det sjuka är att det finns fan inget stopp på skiten, det bara fortsätter och fortsätter i en lång jävla spiral av självavsky, ilska, vrede, hat och paranoia.
Ibland så tror man att man har en jävla anstymmelse till chans att kunna lyckas, men då slits allt bort från en på mindre än 2 sekunder och man bli tillslut bara lämnad i en enorm jävla grop som man inte kan klättra ur.

Och gropen blir bara större och större för varje dag som går, Man får falska råd av alla och man tar naivt till sig dem för att sedan återigen falla ner i ett jävla hål.
Det finns en gräns som den mänskliga kroppen kan ta, den gränsen har jag gått över för länge sen...men jag fortsätter bara ta emot skiten om och om och om och om igen!

Jag försöker intala migsjälv att "nu ska det fan bli annorlunda" bla bla bla...men det blir det aldrig, så fort jag ser henne så är jag på ruta ett igen.
Och tyvär så kräver drastiska stunder som denna drastiska lösningar och eftersom hon nästlat sig in så långt i min vänskapskrets så måste jag ta farväl av dem alla. Jag måste flytta till Rio och starta ett nytt liv för så här kan jag inte ha det.

Om jag inte kommer bort från alla här så kommer jag dö..Och det är egentligen vilket som, för om jag måste vara kvar här kommer jag alltid att påminnas om hur jävla misslyckad jag är och om allt jag vill uppnå men aldrig kommer kunna. Och om jag inte får leva här med henne...så kan jag lika gärna dö.

Fear and Loathing in Las Vallentuna or breakdown on the first floor

Helt plötsligt skiftade ljuset i baren, jag tittade upp och såg en syn laddad med dekadens, förfäran och avsky. Alla ögon stirrade på mig, det var nästan som i en riktigt gammal film där alla ser skurken kliva in genom dörren och musiken slutar med ett ryck.

Det grep tag i mig och helt plötsligt stod jag i mitten av ett slaktrum och jag var kreaturet. Nu väntade jag endast på att någon neo-fascistisk incestoid redneck-bartender skulle spotta ur lite tuggtobak och säga med den där rösten som exakt alla kan imitera och vet låter; "Vi gillar inte din sort här" varpå jag säkerligen skulle svarat; "Jag är ledsen, jag ska genast gå". Men det fanns inte en chans att de skulle låta mig lämna den där baren, den där kvällen utan att jag skjöt mig genom dem, jag skulle få jobba för mitt liv och det visste vi alla om.
Och Bartendern skulle svarat; "Nej det ska du inte alls pojk, vi ska ha lite kul med dig först".

Man kunde skära spänningen med en kniv då jag helt plötsligt slås av en överhängande känsla av Deja Vu!
Jag har skrivit det här förr och jag har varit i exakt samma situation när jag gjorde det, Chocken slår mig men jag måste avsluta det här, ingen idé att försöka lista ut hur deja vun egentligen skulle spela någon roll i det stora sammanhanget, förutom en läskig känsla av att livet går på repeat, skit samma.

Man kunde skära spänningen med en kniv då jag helt plötsligt slås av en överhängande känsla av Deja Vu!
Jag har skrivit det här förr och jag har varit i exakt samma situation när jag gjorde det, Chocken slår mig men jag måste avsluta det här, ingen idé att försöka lista ut hur deja vun egentligen skulle spela någon roll i det stora sammanhanget, förutom en läskig känsla av att livet går på repeat, skit samma.

Spänningen var av det mest hostila slaget, lantisarna satt i sina hörn och vässade sina knivar för att snabbt kunna skära hål i min sköra kropp och sedan knulla hålen i kroppen tills den når ett stadium då den mer liknar köttfärs än en kropp.
"Jag förstår" var det ända jag kunde få ur mig..
Jag försökte läsa av hur många som verkligen fanns där inne men det enda jag kunde se i den dunkla belysningen var en massa hånleenden som alla saknade några tänder.

Min mun var torr även om jag hade druckit 4-5 öl vid det här laget, det var "go time" och jag försökte komma på ett sätt att ta mig ur den här knipan.
Då dörren plötsligt öppnas och där står hon, en ros växt ur betong, en ängel bland svin och inte minst min räddning.
Hon glider fram genom rummet och sätter sig brevid mig, pöbeln som har ett kollektivt hånleende slutar genast att le, de ser henne lika väl som jag och de förstår att det inte kommer bli någon lynchning ikväll. Missnöje blandad med förtjusning för denna vackra kvinna fyller rummet och slår ut den hemska känslan av rädsla och avsky.

Hon sätter sig ner och säger; "Hej, Mitt namn är Elin".
Resten av kvällen är mer eller mindre en soppa, eller en häxblandning av olika konversationer med människor som jag endast kan beskriva som färglösa plumpar i en svartvit värld där det enda i färg är henne och hennes röst.

Och för att inte falla i den fälla som utgörs av misslyckande, rädsla och avsky måste man ibland avsäga vissa "privilegium".
Dessa privilegium är ibland kärlek, sex och lycka alla av dem kan ses av många som vitala för en fungerande existens i den här sjuka världen.
Men vissa av oss lever på existensminimum.

Onsdagar i Vallentuna are decadent and depraved!

Jag har nästan vaknat ur ett nästan katatonisk stadie av ren vrede med en twist av frustration & paranoia.
Jag är fortfarande förbannad men jag känner att det börja släppa lite lätt nu men snart kommer det på igen.
Rädslan slog mig flera gånger om likt en enorm hammare av all guds vrede.

Nya försök att finna det som alla söker, någon sjukt muterad och dekadent version av "drömmen" men drömmen har förvandlats till en mardröm medans tusentals stackars satar inte har en jävla aning om det själva. De jagar bara på, natt efter natt efter natt efter natt.
Vad är det som de jagar, eller är det kanske de som är de jagade?

Jag tror fan inte att det skulle finnas något värre än att jagas av sina egna drömmar i ett sjukt och muterat tillstånd...drömmar på rohypnol utrustade till tänderna med sylvassa knivar och massförstörelsevapen för sinnet. En sannerligen skrämmande tanke och en ännu mer skrämmande realitet som jag just nu lever i.

Mina värsta farhågor besvarade i ett oändlig montagé av mentala nidbilder som hemsöker mig så fort jag blundar, katatonia, rädsla och avsky som inte är av denna världen...ingen idé att försöka lista ut vad fan det är som händer för det här tillståndet vilseleder mig bara djupare in i en mörk och hatisk noir-värld som jag själv målar upp.
För första gången på mycket länge så känner jag rädslan, den där primitiva känslan som kommer smygande upp längs din ryggrad, iskall, klibbig och så ren så den skulle skicka vilken medelsvensson som helst in i ett stadie av ren katatonisk ångest som skulle kunna representeras av en helt horribel syra-tripp.

Men nu skulle det fokuseras på helt andra saker, det katatoniska tillståndet av total rädlsa och avsky är snart slut och då finns det bara en sak att göra, fylla på!

Dubbelt upp till Tsaren!

Late night Hate with Dr. Peyote Williams....

Inget finns förutom den här eviga jävla misären, Man kan inte vinna, vad man än gör, hur heroisk man än försöker vara så slutar det ändå med att någon annan vandrar iväg överlevande i slutet med flickan.

Aldrig vinner man, aldrig får man känna segerns sötmna, ALDRIG kan man känna den där känslan som man söker, ALDRIG FÅR MAN SOM MAN VILL!
Man måste alltid känna sig besegrad för att man inte är tillräcklig som människa, man gråter sig till sömns varje natt för att man är en patetisk jävla loser som aldrig kommer kunna göra någonting åt det, Man är förevigt förälskad men man kommer aldrig kunna känna kärleken, för kärleken tillhör inte mig. DU STJÄL DEN FRÅN MIG VARJE DAG, VARJE VAKEN SEKUND SÅ TAR DU DEN IFRÅN MIG!

Och hur mycket av mitt hjärta jag än lägger ner i nått så är det den halvhjärtade pisskvarts skiten som jag får beröm för...vad fan vet ni? Inte ett jävla skit, håll bara käften och dö era jävla fittor ni är inte ett skit, ni är smuts.
Det är slut nu, aldrig igen!

Let's remember those good ol' times...

Idag känns det konstigt, nästan som om det var som för kanske 2-3 år sen.
Vi kände inte varandra så bra och vi sågs bara ibland....så det kan gå.

Ibland kan jag inte skriva långa vackra epos om mitt totalt ointressanta liv, klä historien i ett vackert språk bara för att lura er alla att det faktiskt är intressant.

Idag är en sån dag, jag känner inte direkt att jag kommer kunna skriva ett vettigt inlägg där jag tar upp viktiga saker, Idag ska vi bara komma ihåg det som har varit, och det som har varit bra...allt annat är oviktigt.


Jag älskar dig fortfarande av hela mitt hjärta.

Down the Stairway to Heaven and into Hells Kitchen

Just nu blir en liten flicka utnyttjad av sin far.
Just nu blir flera tusentals människor packade i kontainrar som skickar iväg dem för att säljas som slavar.
Just nu kommer en rik människa undan med mord.
Just nu blir en naiv liten flicka nerdrogad och våldtagen av hennes "vänner".
Just nu kräks en flicka upp sin middag för att hon inte kan leva upp till Hollywood-idealet.
Just nu gråter barn sig till sömns för att deras föräldrar grälar i rummet intill.
Just nu släpper en mamma sin dotter för att ta en fix.
Just nu lämnar en far sin familj för att han är rädd för ansvar.
Just nu sätter sig en berusad mor i sin bil och glömmer spänna fast sin son i passagerarsätet.

Just nu skiter ett gäng berusade killar i att tjejen som bara ligger där skriker och gråter för "hon hade utmanade kläder och hon var full".
Just nu försöker någon sublimt köpa sex genom att erbjuda droger, och när de kickar in så tar han för sig utan att höra någon klagan.

















Just nu önskar jag att jag var din hjälte...

The American Way into oblivion

Inatt vaknade jag upp, jag vandrade mitt ute i den svala höstnatten när det plötsligt slog mig.
Hans ord ekade likt ett mantra i mitt huvud.
Och först då insåg jag att jag har levt och skapat av helt fel anledningar, jag hade köpt in i propagandan som vi tvångsmatas med sen barnsben. Vi förstod varandra mer än någonsin den där natten då vi bara satt i en dimma av alkohol och pratade, men viktigast av allt så förstod vi nu vad som krävs av oss för att vi ska kunna göra allt vi vill och leva ut alla våra drömmar, drömmar som jag trodde var förlorade för längesen. Vi fann varandra pånytt och jag känner mig ärligt talat född pånytt. I en tid där jag har ifrågasatt migsjälv, mina vänner och min familj så träder han fram och säger allting som jag var tvungen att höra, Allting som jag faktiskt har tänkt på och försökt reda ut själv och med hjälp av andra människor som anser att för att få ett lyckat liv så ska man vara en kugge i den stora maskinen.
Han hjälpte mig att komma till insikt och nu är vi två som tillsammans ska trotsa denna maskin eller åtminstone försöka få andra att förstå att det som egentligen är det viktiga. Den där känslan som alla har haft, den där känslan som kan återskapas på så många sätt, men för det första så ska vi ge oss själva den känslan.

Inte ens i min totala uppgivelse inom ämnet kärlek lämnade han mig utan ord, inte ens på den frågan som egentligen är omöjlig för honom att besvara var han mållös. Han visste...eller iallafall så prickade han rätt i allt han sa.
Jag vet inte vad jag ska göra åt det fortfarande, jag vill kunna ge tillbaka den där känslan som hon ger mig varje gång jag ser henne eller ens hör hennes röst.
Vi har även pratat om det, Hon & Jag.
Hon beskrev känslan av att vänta på den man älskar, att den personen ska komma och på ett visst sätt rädda en från allt, om bara för en kort sekund. Den där speciella känslan där livet faktiskt kan kännas rättvist och underbart. Den där känslan som är så oskuldsfull men ändå så fruktansvärt stark så om man skulle uppleva den hela tiden så skulle man dö inom loppet av 6 månader...eller mindre.
En känsla som aldrig kommer, en känsla som hon saknade och en känsla som jag väntar på och antagligen kommer vänta på tills en av oss dör. Och hur mycket jag än vill så kan jag inte ge henne den känslan och det tär på mig....det tär på mig så fruktansvärt jävla mycket.

Jag kan faktiskt inte ens komma ihåg när jag ens var i närheten av den känslan, den där ÄKTA känslan där båda inblandade bara vill den andra väl. Den där stunden då allt annat blir oviktigt så länge man har ett par ögon att se in i, så länge man har en röst som viskar vackra ord i ens öra. Så länge jag inte har den totala upplevelsen, den totala känslan av besvarad äkta kärlek från just henne så kommer jag aldrig vara nöjd.

Få saker kan jag gå genom eld för men hon, ja hon är en av dem.

Till Alve.
Ta ingen skit från de där svinen vid pärleporten!
Vila i Frid.

The Villians

WHO'S WATCHING THE WATCHMEN?

Noir

I had a case to crack, and the only thing standing in my way was a women loaded to the brim with a bottle of Wild Turkey and a .34
I was in for a long night, maybe the longest of my life...

Vindication

Vaudeville

The Verdict

If you wanna hang out you got to take her out...

Snabb visit i dekadensens högborg, mycket kärlek, mycket sorg, mycket kokain men för lite riktiga känslor.
Återigen tillbaka på ruta ett, en ruta som man måste älska men samtidigt hysa ett nästan obefogat starkt hat emot.

Men ruta ett har även sina ljuspunkter.
För både du och jag vet att det aldrig skulle vara ruta ett om det inte var vi som stod på den tillsammans.
Och när jag är med dig så kvittar det faktiskt om vi är fast och inte kommer någonstans.

Att säga att jag älskar dig skulle vara en underdrift och det är sant.
Men nästa vår, då går du och jag ut på luffen igen min vän...

Random acts of violence

You stood by and watched with awe

As my heart turned into a jigsaw..