Helt plötsligt skiftade ljuset i baren, jag tittade upp och såg en syn laddad med dekadens, förfäran och avsky. Alla ögon stirrade på mig, det var nästan som i en riktigt gammal film där alla ser skurken kliva in genom dörren och musiken slutar med ett ryck.
Det grep tag i mig och helt plötsligt stod jag i mitten av ett slaktrum och jag var kreaturet. Nu väntade jag endast på att någon neo-fascistisk incestoid redneck-bartender skulle spotta ur lite tuggtobak och säga med den där rösten som exakt alla kan imitera och vet låter; "Vi gillar inte din sort här" varpå jag säkerligen skulle svarat; "Jag är ledsen, jag ska genast gå". Men det fanns inte en chans att de skulle låta mig lämna den där baren, den där kvällen utan att jag skjöt mig genom dem, jag skulle få jobba för mitt liv och det visste vi alla om.
Och Bartendern skulle svarat; "Nej det ska du inte alls pojk, vi ska ha lite kul med dig först".
Man kunde skära spänningen med en kniv då jag helt plötsligt slås av en överhängande känsla av Deja Vu!
Jag har skrivit det här förr och jag har varit i exakt samma situation när jag gjorde det, Chocken slår mig men jag måste avsluta det här, ingen idé att försöka lista ut hur deja vun egentligen skulle spela någon roll i det stora sammanhanget, förutom en läskig känsla av att livet går på repeat, skit samma.
Man kunde skära spänningen med en kniv då jag helt plötsligt slås av en överhängande känsla av Deja Vu!
Jag har skrivit det här förr och jag har varit i exakt samma situation när jag gjorde det, Chocken slår mig men jag måste avsluta det här, ingen idé att försöka lista ut hur deja vun egentligen skulle spela någon roll i det stora sammanhanget, förutom en läskig känsla av att livet går på repeat, skit samma.
Spänningen var av det mest hostila slaget, lantisarna satt i sina hörn och vässade sina knivar för att snabbt kunna skära hål i min sköra kropp och sedan knulla hålen i kroppen tills den når ett stadium då den mer liknar köttfärs än en kropp.
"Jag förstår" var det ända jag kunde få ur mig..
Jag försökte läsa av hur många som verkligen fanns där inne men det enda jag kunde se i den dunkla belysningen var en massa hånleenden som alla saknade några tänder.
Min mun var torr även om jag hade druckit 4-5 öl vid det här laget, det var "go time" och jag försökte komma på ett sätt att ta mig ur den här knipan.
Då dörren plötsligt öppnas och där står hon, en ros växt ur betong, en ängel bland svin och inte minst min räddning.
Hon glider fram genom rummet och sätter sig brevid mig, pöbeln som har ett kollektivt hånleende slutar genast att le, de ser henne lika väl som jag och de förstår att det inte kommer bli någon lynchning ikväll. Missnöje blandad med förtjusning för denna vackra kvinna fyller rummet och slår ut den hemska känslan av rädsla och avsky.
Hon sätter sig ner och säger; "Hej, Mitt namn är Elin".
Resten av kvällen är mer eller mindre en soppa, eller en häxblandning av olika konversationer med människor som jag endast kan beskriva som färglösa plumpar i en svartvit värld där det enda i färg är henne och hennes röst.
Och för att inte falla i den fälla som utgörs av misslyckande, rädsla och avsky måste man ibland avsäga vissa "privilegium".
Dessa privilegium är ibland kärlek, sex och lycka alla av dem kan ses av många som vitala för en fungerande existens i den här sjuka världen.
Men vissa av oss lever på existensminimum.