Inatt vaknade jag upp, jag vandrade mitt ute i den svala höstnatten när det plötsligt slog mig.
Hans ord ekade likt ett mantra i mitt huvud.
Och först då insåg jag att jag har levt och skapat av helt fel anledningar, jag hade köpt in i propagandan som vi tvångsmatas med sen barnsben. Vi förstod varandra mer än någonsin den där natten då vi bara satt i en dimma av alkohol och pratade, men viktigast av allt så förstod vi nu vad som krävs av oss för att vi ska kunna göra allt vi vill och leva ut alla våra drömmar, drömmar som jag trodde var förlorade för längesen. Vi fann varandra pånytt och jag känner mig ärligt talat född pånytt. I en tid där jag har ifrågasatt migsjälv, mina vänner och min familj så träder han fram och säger allting som jag var tvungen att höra, Allting som jag faktiskt har tänkt på och försökt reda ut själv och med hjälp av andra människor som anser att för att få ett lyckat liv så ska man vara en kugge i den stora maskinen.
Han hjälpte mig att komma till insikt och nu är vi två som tillsammans ska trotsa denna maskin eller åtminstone försöka få andra att förstå att det som egentligen är det viktiga. Den där känslan som alla har haft, den där känslan som kan återskapas på så många sätt, men för det första så ska vi ge oss själva den känslan.
Inte ens i min totala uppgivelse inom ämnet kärlek lämnade han mig utan ord, inte ens på den frågan som egentligen är omöjlig för honom att besvara var han mållös. Han visste...eller iallafall så prickade han rätt i allt han sa.
Jag vet inte vad jag ska göra åt det fortfarande, jag vill kunna ge tillbaka den där känslan som hon ger mig varje gång jag ser henne eller ens hör hennes röst.
Vi har även pratat om det, Hon & Jag.
Hon beskrev känslan av att vänta på den man älskar, att den personen ska komma och på ett visst sätt rädda en från allt, om bara för en kort sekund. Den där speciella känslan där livet faktiskt kan kännas rättvist och underbart. Den där känslan som är så oskuldsfull men ändå så fruktansvärt stark så om man skulle uppleva den hela tiden så skulle man dö inom loppet av 6 månader...eller mindre.
En känsla som aldrig kommer, en känsla som hon saknade och en känsla som jag väntar på och antagligen kommer vänta på tills en av oss dör. Och hur mycket jag än vill så kan jag inte ge henne den känslan och det tär på mig....det tär på mig så fruktansvärt jävla mycket.
Jag kan faktiskt inte ens komma ihåg när jag ens var i närheten av den känslan, den där ÄKTA känslan där båda inblandade bara vill den andra väl. Den där stunden då allt annat blir oviktigt så länge man har ett par ögon att se in i, så länge man har en röst som viskar vackra ord i ens öra. Så länge jag inte har den totala upplevelsen, den totala känslan av besvarad äkta kärlek från just henne så kommer jag aldrig vara nöjd.
Få saker kan jag gå genom eld för men hon, ja hon är en av dem.
Till Alve.
Ta ingen skit från de där svinen vid pärleporten!
Vila i Frid.
Ta ingen skit från de där svinen vid pärleporten!
Vila i Frid.