Från rummet ovan hörs den familjära sången av älskog, två kroppar i en sorts djurisktrans, två själar som i samspel suddar ut gränserna mellan tid och rum, två sinnen som lever i det absoluta nuet. Två sinnen som helt släpper den socialamaskeraden, utan en enda tanke på vad som händer runt dem, inget är viktigt just nu, det enda som finns är den brutala och uppriktiga ecstasen som de är totalt förlorade i, INGET spelar någon roll. Det finns ingen rädsla och ingen avsky, kanske enbart bara för en kort stund, en kort stund av total lycka.
Fullständig och fulländad temporär lycka då kropparna släpper ut ämnen starkare än några kemiska droger som kan skapas med mänsklig hand.
Om två minuter kanske känslorna är som bortblåsta och ersatta men den känslan som alltid kommer efter peaken, en känsla av likgiltighet, likgiltigheten kommer alltid efter peaken. Men just den här natten följs likgiltigheten av kärlek, en fortsatt trots mot den kraft som styr i universum, en fortsatt trots mot tid och rum.
Tomhet och tystnad den vackra symfonin av ingenting, ett lugn som avbryts av en ensam bil som kör förbi i den svala kvällen, Men åter igen är det lugnt. Som i ögat på en tromb, och mitt i stormens öga sitter jag, mitt i det vackra kompromisslösa lugnet av en förort i dvala.
Fyra grabbar går förbi på väg mot stormen, en av storm av känslor, alkohol och fördunklade sinnen, kanske kommer de tillbaka oskadda, men förhoppningsvis med en nyfunnen visdom för livet och alla dess hemligheter. Eller så blir de oberörda av natten så de förliser och fastnar ute i den enorma stormen, den som tar liv varje dag.
Men där jag sitter på en busshållplats i en förort i dvala, där finns lugnet kvar....om ens bara för en kort sekund till.
I mörkret på undervåningen tänds en cigarett, röken dras långsamt ner.
På övervåningen spelas fortfarande symfonin, och den berör, den är så hög så att den berör ensamheten på nedervåningen också.
Ett glas förs med stadig hand dirigerad av grumliga ögon mot en torr strupe, det går som på rutin.
Han startade det hela själv och kommer avsluta det själv, som det alltid har varit och alltid kommer vara. Han är lugnet själv, han vet vad han kan förvänta sig, för det är samma visa varje natt.
Men inatt var det annorlunda, inatt var det varken början eller slutet, det var målet, och inatt, ja inatt kom han först, inatt vann han....sitt personliga krig.