I 18 månader har jag gråtit migsjälv till sömns.
I 18 månader har jag bara haft en enda sak och person i tankarna.
I 18 månader har jag blivit avvisad, lärt migsjälv hur jag kan hata migsjälv och lärt mig allt om mina sämre sidor.
Men det sjuka är att det finns fan inget stopp på skiten, det bara fortsätter och fortsätter i en lång jävla spiral av självavsky, ilska, vrede, hat och paranoia.
Ibland så tror man att man har en jävla anstymmelse till chans att kunna lyckas, men då slits allt bort från en på mindre än 2 sekunder och man bli tillslut bara lämnad i en enorm jävla grop som man inte kan klättra ur.
Och gropen blir bara större och större för varje dag som går, Man får falska råd av alla och man tar naivt till sig dem för att sedan återigen falla ner i ett jävla hål.
Det finns en gräns som den mänskliga kroppen kan ta, den gränsen har jag gått över för länge sen...men jag fortsätter bara ta emot skiten om och om och om och om igen!
Jag försöker intala migsjälv att "nu ska det fan bli annorlunda" bla bla bla...men det blir det aldrig, så fort jag ser henne så är jag på ruta ett igen.
Och tyvär så kräver drastiska stunder som denna drastiska lösningar och eftersom hon nästlat sig in så långt i min vänskapskrets så måste jag ta farväl av dem alla. Jag måste flytta till Rio och starta ett nytt liv för så här kan jag inte ha det.
Om jag inte kommer bort från alla här så kommer jag dö..Och det är egentligen vilket som, för om jag måste vara kvar här kommer jag alltid att påminnas om hur jävla misslyckad jag är och om allt jag vill uppnå men aldrig kommer kunna. Och om jag inte får leva här med henne...så kan jag lika gärna dö.