Det slog mig från ingenstans likt en stroke.Vad var "drömmen" värd?
Drömmen är inte för oss, drömmen är för dem som kan ställa sig i ledet och finna sig i att hunsas av världen, folk som utan tvekan kan ta 400 slag mot ansiktet endast för att prisas av de enorma gråamassorna, den ignoranta gråamassan av människor som inte förstår eller inte vill förstå, människor som kan blunda och lita på att det som de matas med varje dag från okända män i stela kostymer som sitter högt i sina torn byggda av stål, kalla hjärtan och krossade drömmar inte är gift. Vi är inte dem vi byggdes inte för maraton-lopp vi är sprinters.
Och om vi skulle sättas in i den position där det vi brinner för, vår enda passion, det som håller oss vid liv blir ett jobb så skulle vi självförstöras.
Vi lever på lådvins-romantik och även om den vägen aldrig leder till bekräftelse, pengar och den amerikanska drömmen, så är det den rätta vägen för oss.
Vår fortsatta överlevnad hänger på frihet, en frihet som "stjärnorna" har sålt för sitt kändisskap, pengar och status.
En frihet de aldrig får igen.
Vi kan fortfarande själv bestämma, vi kan förmedla exakt vad vi tycker är rätt, viktigt & sant!
Ingen kan säga att det vi gör och står för inte fungerar bara för att det inte genererar ett "ha begär" hos den gråamassan.
Vi är diktatorer i vår egen värld och alla andra har ingen rätt att säga till oss att det som vi brinner för och lägger ner våra själar, hjärtan vårt blod, vårt svett och våra tårar i inte är viktigt då det inte får ett erkännande hos en korkad massa som blir tvångsmatade med McDonalds varianter av "konst"
Ingen älskar att vara en hora och dem som verkligen brinner för det dem gör inser det.
Helt plötsligt var jag tillbaka "at the scene of the crime" en plats byggd mitt i en ångest-metropol. Ett samhälle där unga flickor skär sig i armarna varje kväll ur ren frustration för att de inte kan leva upp till bilden som målas upp av falska människor med 2000 dollars leenden, de tvingas i en ung ålder att leva upp till både Madonnan och Horan i förvridna muterade ideal skapade av hjärtlösa, ansiktslösa män i sina ståltorn.
Medans pojkarna skriker ut känslor av total hopplöshet och frustration genom illa stämda instrument i fuktskadade och radonfyllda katakomber under en grå värld där ingen blir förlåten.
Alla med samma dröm, men nästan aldrig modet eller chansen att förverkliga den.
Ångest dämpad endast av statisktbrus från små tvaparater i nästan klaustrofobiska ungdomsrum.
Affischer på Kurt Cobain, Morrisey & Kent täcker väggar byggda av drömmar men genomborrade av rädsla och ångest, drömmar om storhet, drömmar om att ta sig ur skiten och bli något, drömmar som kommer krossas av verkligheten med sina muterade och sjukt perversifierade ideal!
Men det finns även en trygghet i misären, en trygghet om att samhället ut sin frustration på en dag kommer "rädda" en från allt.
"Hjälpa" en av leva ett liv med barn, villa & hund, ett liv fyllt med kompromisser ett liv att hat-älska, ett liv utan drömmar.
Ett liv av mittemellan.
Jag har förlorat men står ensam kvar, INGEN kommer till mitt försvar medans jag tar flera hundra tusen miljoner slag mot ansiktet och jag ligger redan ner och jag har ingen aning om jag klarar mycket mer.
Jag målar upp drömmar som jag inte kommer kunna uppleva, drömmar om lycka som inte finns på riktigt, drömmar om ett liv som inte finns i den verkliga världen.
Förlåt för att jag romantiserar men ibland håller det mig vid liv, Men egentligen är det bara ett långsamt, smärtfyllt självmord.
Men just nu känns det som den kalla tomheten i döden skulle vara en befrielse, ett ljus i en mörk tunnel, Men inne i mig lever ett sjukt ihärdigt, muterat hopp.
Ett hopp om att jag en får vara din riddare i vit rustning.
Jag älskar dig villkorslöst
Igår
Idag
Just nu
För alltid!
Igår
Idag
Just nu
För alltid!
Till kärleken jag aldrig fick.