The crushing weight of mainstream ignorance: 2008

Det är med lätt vemod som vi här på The Crushing Weight of Mainstream Ignorance måste medje att vi tänker lägga ner hela operationen, den här bloggen har sen länge förvandlats från ett embryo till en allt för stor grej tillbaka till ett döende projekt som vi allt för länge har försökt att krampaktigt hålla vid liv när den egentligen inte fyller någon funktion längre.

Detta blir därmed den sista posten innan vi låter den krossande tyngden falla över oss och pressa oss till juice.
Om vi rörde någon så var det rena turen och om vi sårade någon så var det meningen.

Den depraverade sanningen om att vara en förlegad 80-talist i en värld åt helvete.

Det ända som alla 80-talister har gemensamt är ångest, vi har alla en jävla massa ångest för att folk svälter. Samtidigt som vi har ångest för att så många andra har det jävligt mycket bättre än oss, släng dessutom på att vi har lite ångest över att vi sitter här och har mage att ha ångest.

Vi är fan överspelade innan vi ens har hunnit bli 30+!

Vissa av oss håller krampaktigt kvar vid vår förlorade ungdom via de nya medierna som bloggar och all den där skiten.

Medans nytvättade piss-muf-luder sitter och håvar in flera jävla millar varje jävla dag på att rekommendera vågade underkläder till små jävla subbor som inte ens vet vad hår på fittan är, då de med största säkerhet vaxat sig sen de låg i sina mödrars ironiska magar.

Vafan ska vi 80-talister göra?

Det är fan vi och 50-talisterna, bortglömda jävla mähän som får ta skit av prepubertala snorungar som plockar ner oss från tronen vi trodde vi skulle få njuta av i åtminstone 10 år till.

Vafan hände?

Det har säkert att göra med att de flesta 80-talisterna är barn till de bortglömda förbisedda 50-talisterna.

Det är svårt att inte bli depraverad och deprimerad för den delen när det ända vi kommer vara kända för är att vara okända.

101 inlägg

Nu är det dags att fira.

Som den store tänkaren själv sade:

"I am enough of an artist to draw freely upon my imagination. Imagination is more important than knowledge. Knowledge is limited. Imagination encircles the world."

-Albert Einstein

The bees made honey in the Lion's skull.

Divine and Bright

Divine and Bright
Divine and Bright

The Banshee howls for buffalo blood: Revelations pt V

Att folk inte förstår vad man försöker säga kommer alltid vara ett jävla problem.
Om man ser någon som sin "riktiga vän" varför umgås man då med folk som inte är det?

Och vafan ska man kalla dem för?
"Nej det här är inte mina riktiga vänner, de är mina ersättnings vänner".
Det blir så jävla krystat ibland, ibland tror jag att mina "riktiga vänner" består av en person....men sen inser jag att den personen faktiskt inte alls betyder så mycket som jag tror, och då kan det vara så jävla befriande och skönt att släppa taget om just den personen eller personerna.

För vissa dagar så kan även en häxa förvandlas till en fager mö, precis som att skenet kan bedra en flera gånger, även om man tror att man blivit klokare av sitt förflutna så kan det alltid komma och lura en igen.
Det förflutna betyder egentligen ingenting, allt handlar om nuet. Just nu är allt som någonsin kommer finnas på riktigt.
Det som hänt är sen länge glömt och framtiden är vi alla ovisa om.

Men folk som inte kan sin historia kommer alltid att förvånas över framtiden, medans vi andra bara sitter och tittar på och noterar att alla gör exakt samma sak som folk gjorde för 50 år sedan.
Det finns inget att frukta, för det ända som egentligen är farligt är fruktan själv.

Tillägnat:

Sitting Bull, Geronimo, Black Hawk, Crazy Horse

och alla andra frihetskämpar som har dött i kampen mot förtryck och orättvisor.

Vila i Frid.

Where not even dreams dare to go, the schizofrenic truth behind love.

Idag har jag i min lilla bubbla uträttat stordåd, som jag i vanlig ordning storskryter om för hela min omgivning för att jag ska framstå som en excentrisk bohem.

Fast vad vet jag, det kanske bara framställde mig som en ensam, patetisk stalker-loser men vafan ska jag göra åt den saken.

Idag gick jag iallafall förbi hennes hus för första gången sen hon krossade mitt hjärta, jag la en liten lapp i brevlådan efter att jag noterat att hennes "nya" pojkvän sovit över, jag kanske var lite förhastad innan när jag i min förtvivlade panikfrustration försökte såra henne så mycket som möjligt.... För nu kan jag med gott samvete önska henne lycka till.

Det är mindre troligt att hon någonsin kommer få läsa dethär, men det spelar inte så stor roll. Huvudsaken är att man menar ett förlåt istället för att man ger det utan att först tänka.

Egentligen har ju hela sammanhanget bara skalats ner till lekismentaliteten "det var du som började" och "öga för öga".

Det där är ju egentligen koncept som känns sjukt långt bort i mitt vardagliga liv, men som genom frustration, ilska och ensamhet kommer fram igen....alltid på samma ställe, alltid i samma situation.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det känns iallafall som att ett nästan läskigt lugn har lagt sig över mig....det är nästan som om jag känner inre frid....nästan lite som Nirvana.

EDIT:

Förra posten känns lite gay nu i efterhand...men vafan, den bjuder vi på!

Jag älskar dig.

Om jag en dag skulle bli av mig dig så skulle mitt hjärta brista så mycket så ingenting skulle kunna laga det.

Hålet efter dig skulle bli så enormt att knappt döden skulle kännas som en lättnad, och alla vackra fantasier jag har byggt upp om min värld skulle förvandlas till mörka grå/svart-skiftande schbloner av ångest, ilska, ensamhet och förtvivlan.

Sålänge vi har känt varandra har du varit min bästa vän.

Sålänge vi har känt varandra har du ALLTID varit den jag kan vända mig till.

Just nu är jag kanske överdrivet emotionell

Men det måste man få vara ibland.

Du är min bästa vän Elin

Det har du alltid varit

Och kommer alltid att vara.

How porn infected my brain, creating a mutated neurofactory producing avantgarde BDSM scenarios

När pojken var liten var huvudet friskt. Det var enkelt, det såg framåt och undesökte en ny värld. Pojken såg en sopbil, en ny iaktagelse - en stor gul bil. Men med åren blir det mindre och mindre att iakta, speciellt om man har ett arbete som kräver minimal hjärnkapacitet.

Men då börjar hjärnan iakta sådant som är förbjudet. Bara några musklick bort finns hundrats gigabyte med tysk wet-sex i HD-format. Man börjar söka sig till det dekadenta - för att hela tiden hitta något nytt sjunker man lägre än Dante, japanska flickor med rakade fittor och flätor i håret som runkar av två tvillingar känns inte bara trist utan till och med direkt tråkigt.

Bristen på nya iaktagelser gör att hjärnan börjar spela spratt, man hittar referenser och dolda budskap på oväntade ställen. Pens & Agnus-skylten bildar en lockande "Penis and Anus" skylt och i ditt sinne spelas en kort sekvens upp där du smidigt glider igenom svängdörrarna och möts av brasilianska rumpdrottningar vars största önskan är att få din ådriga och tämligen respektingivande penis att med våld penetrera deras anus.

Två sekunder senare står du och inser att du ska med din hopplösa moster som vill att du hänger med och tittar på P&A-leksaker till syslingarnas små parvlar. Det närmsta du kommer sex när du snubblat in genom svängdörren är att en kanin på hylla 4C är vänd åt fel håll och visar ett anus som textilarbetarna i Asien glömde sy på.

Men nederlag dödar inte förhoppningar, istället bygger de på förväntningarna. Varje felläst ord som blodfylt penis innan du hunnit korrekturläsa bygger på din sexuella frustration. Aldrig någonsin kommer sex enbart ske på dina premisser - det bygger högar av förväntningar men ett självförtroende som vanligen återfinns hos psoriasispatienter.

Tillslut är hela din värld bara en stor samling fallossymboler och en skylt som varnar för fartgupp för dig till värdar där din tunga smeker bröstvårtorna på en oskyldig överklassflicka med kropp som en mellanstadiepojke och ögon utstålandes en kåthet i klass med den Hagamannen såg hos kvinnor generellt. Sen vaknar du igen, halvvägs ut i väggrenen och med ett praktstånd som klämmer i dina solblekta Levis 501:or du köpte 97.

Denna onda cykel hamnar många pojkar i. Den bryter ner dem till vrak, till människor som vill ersätta en av våra fint evulotionärt ärvda drifter - kuken-i-fittan-e-fan-gött - de inte får leva ut med andra. Dessa pojkar börjar polishögskolan, de blir väktare eller dörrvakter. Deras sexuella frustration får iallafall delvis en lindring av den närmast dominatrix-liknande ställning de hade gentemot femtio unga interner. Hade de bara haft en fitta runt kuken hade de varit helt tillfreds - men så är det inte och det är anledningen till att burkarna med zoloft och sobril göms mellan parfymflaskor i badrumsskåpet, skammen om någon skulle se att de får äta medicin för att må okej skulle vara i stil med att någon skulle hitta den gömma på fyrahundra porrfilmer som pliten förvarar här i brist på utrymme hemma.

Porr är en liten del av hjärnan som vanligtvis aktiveras någon eller några gånger i veckan för att analysera och förvandla film till sexuell upphetsning. Om den får en överdriven stimulation samtidigt som de övriga sexuella delarna inte alls matas växer den och tränger ut viktiga hjärnfunktioner. Porren är som en mental parasit för den klick människor som åker och hyr en porrvoffla en fredagskväll och vill dämpa sitt sexualbehov - den skriker om mer men äter sig bara djupare och djupare.

Så nästa gång någon feminist frågar sig varför så mycket porr riktar sig till killar kan du helt sonika hänvisa till att vårat samhälle har allt för många manliga medborgare som har en helt usel porr/fitta-ratio och därför bara konsumerar mer och mer av det gift som sakta äter upp hjärnan och förvandlar naturens mest komplexa struktur till den minimala mängd intelligens som krävs för att droppa några roliga sexshop-slogans. Porn infested my brain, ate it and made my personality as a average article in Slitz - slimy and pointless.

Det började som sökandet som uppstår när barnet för första gången upplever den naturliga attraktionskraften mellan kuk och fitta - men bara några år senare kan du mycket väl se samma lobotomipatients-kopia sitta och dra sig en runk till polskt djursex. För porren är som apan, depressionsapan. Den biter i dig, den vill ha mer - den är aldrig nöjd. För varje ny perversitet du utfört känns någon annan plötsligt väldigt nödvändig, inte ens en avrunkning med hennes tunga som ömt smeker din ringmuskel och stönar fram att hon är din lilla slyna är spännande.

Kåtapan vill ha mer, något hårdare - brutalare än någonsin förr. Han kastar upp henne på ett träbord och hans penis våldsknullar henne analt fastän hon inte vill, han gungar fram och tillbaka som en hi-hat på ett Dr.Dre beat - skillnaden är väl att på hans slag rappar man och på apans slag så skriker hon av smärta. Tårarna rinner ner för hennes kinder och flyter ihop med blodet som rinner från hennes spräckta läpp. Kåtapan känner hur hans penis är styv, längesedan han såg såpass nedgången kvinna. Apan vilar lite, han slår och bankar inte inne i kroppen det närmsta - men nästa gång han kommer så vet de inte vad de ska göra. Du går och torkar av din hand som är alldeles kletig, kåtapan regerar t.om dina drömmar och måste matas med extremiteter och saker som skulle anses som mycket tvivelaktiga av en absolut majoritet av sveriges invånare, jag t.om en klar majoritet av sveriges Nymfomaner.

Kåtapan är besviken, den får inte knulla. Vill straffa kvinnorna för att de inte knullar honom - funderar på att sluta raka pungen och tvätta ollonet - som ett tecken på hur dåligt det går med brudarna. Ångesten biter dock tag i ditt bröst när han inser att det blir en protest som ingen ser, det tragikomiska i ditt oönskade singelliv. I din dagbok står det "Jag är så trött på att dejta, att knulla men inte bli seriösa, att avvakta eller att bli ombedd att dra åt helvete - egentligen är han trött på alla svar som inte betyder att han är hennes och att de ska flytta ihop, gifta sig och få åtta barn."

Knulla, knulla, knulla - kåtapan står och skriker vid toalettkön klockan 01:37 - han dominerar fullständigt din kropp som har en promillehalt som är bra mycket högre än vad klockan är. Ditt dagbokscitat och drömmarna om familjelivet känns långt borta, du är i alkotrans, du är besatt av han, måste knulla, måste knulla - han bankar in det i ditt huvud. Kåtapan tyckte inte ens det var en bra idé att skrika så till den snygga tjejen på andra sidan kön, nederlaget var självklart men apan fick iallafall visa vem som bestämde. Han har gått rakt upp i hjärnan och styr nu allt, depressionsapan ligger i bakhuvudet och ifrågasätter varför ingenting är skoj när du är ute och är skitfull med dina vänner - De mörka frågorna flyger som slagen mot en baskagge i huvudet och ifrågasätter vad meningen med allting är. De båda primaterna har tillsamans fullständigt kontroll över varje nervimpuls som du ska göra.

Primatsläktet lever dock i en enorm segregation av en anledning - de kan inte sammarbeta. När aporna har internslagsmål tar du kontrollen och styr snabbt bort mot rockbaren, de har öppet till tre och spelar metallica ibland, alltså är det ett bra ställe. Apan skriker efter mer sprit nu, bort med mig, söv mig. Apan trycker i bröstet, minste två fyror. Ge mig bedövning skriker apan, annars kommer du känna mig bulta i bröstet och göra dig helt tokig i skallen med mitt springande och rörrande.

Apan somnar fint när den andra shotten Jim Beam värmer varenda cell i kroppen och får de annars så skakiga nerverna att sluta skaka och vara spända som pianotråd. Äntligen kan du slappna av, aporna har slutat att bara drömma om att slå dig - men du har hittat lugn och ro. Utan att jag märker det reglar det fram en finnig polisofficer från New Jersey
> Boy, you look like you've found inner peace... are you on drugs?
> No, just a bottle of Jim Beam - snabb repris tänker jag, tänk rockstar.
> Oh really?
> The monkey's thirsty.

Polismannen synar dig noga och fnyser sedan något åt dig - men du hör inte vad han säger eftersom läspningar och fnysanden tillsamans ganska lätt dödar allt som gör ett ord lingvistiskt unikt, han tror nog dock att han är jävligt rapp i käften eftersom ingen svarar på hans dissar. Du känner ett sådant där medlidande med idioten som man gör när man ser ett särbarn sitta på bussen och ha glömt av att gå av med resten av klassen. Där sitter han ensam, ledsen. Här sitter du och är ensam, men du är nöjd. Du har hittat inre fred, tillslut. Flickan bredvid dig ska gå av - du önskar du fick följa med henne. Jag hade inte tvekat, pang - pang - pang. Vi knullar överallt, stenhårt. Jag fyller hennes anal med en butplugg, hon stönar och jag känner den vibrerade plugg hon har i röven mot min penisrot när jag knullar henne. Oj. Så menar jag inte. Jag tänker ibland jättefort, allt det där gick runt på en sekund.. eller kanske två. Vi älskar till solnedgången på en klippa, så var det jag tänkte - paranoian spökar, tänk om någon kan läsa dina tankar. Då är det försent, snart vet alla vilket perverst svin du är.

Hon snubblar till och stöter sin rumpa mot ditt skrev, eller för att säga det rakt på sak, hon grindar sitt ass mot din kuk - hon måste känna hur din halft erigerade kuk rör sig mot hennes skinkor. Du rodnar lite om kinderna, hon vänder sig om och ler mot dig, detta är inte vanlig ögonkontakt utan ni bokstavligen knullar varandra med era blickar. Din blick formar en gigantisk penis som penetrerar hela henne, hon krossas av den kolosala penisen. Du döms för mordbrand. Tillbaka till verkligheten igen mister. Ditt halvstånd har nu förvandlats till ett stenhårt praktstånd som garanterat syns genom de vita kortbyxorna i polyester. Du tittar ner och ser vad alla ser, avteckningen av organet är helt i klass med bronshänderna man kan gå och se på liseberg. Tuffaste gänget sitter där bak, Erika som är helt galen sitter och smygröker - alla skrattar åt dig när de ser resultatet av sexuell frustration och tighta shorts.

Det gör ont - ont när de skrattar - de brukar inte vara elaka mot dig utan bara mot de riktiga offren. Osäkerheten på vilken sida du egentligen står på ger dig ångest, fast du innerst inne är ganska säker på att du inte direkt är lika mesig som glasögon-Harald. Bussen stannar där du ska gå av, blicken fäst mot bussgolvet vandrar du av. Erica ska också av, du vill så gärna ge igen. Hon borde nästan straffknullas tänker du - ordet straffknulla har du snott av en niondeklassare som använde det när han hotade skolsyster. > Hon är också ensam, go for it!<. Kåtapan är tillbaka, han har brutit sig igenom medicinerna. Han projicerar porrfilmer inuti din skalle, korta sekvenser - allting snurrar, hon borde straffknullas börjar du intala dig själv, kuken. Fittan. Hon kommer polisanmälla mig. Men hon är så go. Kanske hon inte vågar? Allt detta snurrar omkring i din skalle, du försöker fokusera bort alla tankar. Kåtapan vägrar vara tyst, han sitter i mitt huvud och säger det gång på gång: >En mot en, ta chansen. Du är väl inte feg?<

Vi hade kommit fram till att den mest prominenta känslan just nu och kanske också den mest paradoxala och muterade var just det vi behövde och sökte.
"Positiv likgiltighet" som han hade kallat det. Jag bestämde mig för att endast publicera utlåtandet som ett testament för hur den närapå perfekta sinnesstämningen bäst definieras. Känslan av fullständig likgiltighet trängs igenom av en formkurva som pekar rakt upp. Den svarta likgiltigheten blockar de lika svarta orosmolnen och ostört kan vi vandra uppåt. Egentligen är upp och ner mer än någonsin, eftersom det i nuläget inte finns begränsningar, vi har hamnat i en paradox zon där maximum tangerar oändligheten och minimum gör samma sak. X-axeln är inte längre en axel - det handlar istället om avskaffandet av den och införandet av den fria tanken i diagramtolkning.

Vi svävar just nu där, tanklösa men ändå med energi nog att bryta igenom våra annars cyclotyma beteenden för att istället utstråla kemiskt framkallade nirvana-vibbar. Där svävar vi omkring, tyngdlösa själar som lyfter bodyloadade kroppar till höjder där inte orosmolnen stiger. Vi svävar omkring alla vardagsproblem och vi vet om att vi snart kommer störtdyka rakt ner i ett åskoväder - men det spelar liksom ingen roll egentligen, med såhär problemfria tankar kan man nog förvandla hopplöshet till vacker självdestruktionism, där varje egenhändigt skapat ärr står för något genuint och sado-romantiskt.

Vi befinner oss i ett stadium där gud lekt med rotationen, upp är ner och självförvållade tragedier bara är reversibla metaforer för en hollywoodpolerad heroin-chic framsida. Kalifen och Tsaren - megalimisk konst, självförstörelse är metoden och den gästande produkten och slutsatsen är en nihilistiskt framförd självkänsla. Satsar du allt på ett kort finns det antagligen ett enormt självförtroende som föder denna vanvettiga idé, vilket självklart straffar sig - slutsaten vi kan dra är att en överdrivet god självbild bara leder ner till helvetet, där depressionsapan i dig hoppar och skriker, ständigt väntandes på att dämpas med atarax, alkohol, smärtstillande tabletter och rejält tilltagnga black jack-potter.

Men så fort den kortvariga smekmånaden med apan är klar kommer han igen, kräver mer och mer och tillslut har apan slagit ut varje liten del av dig - han har förvandlat din protektionistiska hushållsekonomi till ett inferno där kokainskulder är spottstyvrar i förhållande till de korpulenta sedelbuntar du är skyldig olika asiatiskdrivna spelsyndikat som kontrollerar din smålandsplacerade småstadsidyl.

Detta lär oss det centrala i hela kråksången - Kompassen är alltid fel - upp är ner och vice verca. Självförtroenden vi odlar in i dagens ungdom kommer sluta i att autodestruktion blir en direkt del av folkhälsoministerns ansvarsområden. Autodestruktismen är egentligen bara en produkt av våran hädan undanlagda jantelag - tanken om att inte överglänsa sin nästa var en utmärkt försvarsstratergi för att inte skapa horder av statuskåta men helt klart lägre stående människor - kolla själv in nästa kö till en dokusåpa och den abstrakta känslan av självhat kommer antagligen överladdas och skapa ett svart moln som täcker de surrogatmänniskor som vill bli kända men struntar fullständigt i vad de representerar och hade antagligen glatt dansat ut med en swastika på scenen under en festivalspelning på den Polska landsbygden - för om man inte tänker själv utan låter andras hjärnor avgöra vad som händer i din är det lätt att man hamnar fel i sedlighetssituationer och dylikt. . Det kanske låter snyggt, men bristen på hjärta gör att de väl rimmande tonerna inte binds ihop och skapar en helhet utan bara en tekniskt snygg men mot riff ihopkletade av brustna hjärtans blod står sig släta.

För det är blod från brustna hjärtan som skrivit varenda ton till låtarna som greppar ditt hjärta och under de cirka fyra minuter låten pågår konstant masserar ditt inre och lämnar dig med känslan av en fullständig själslig avgiftning - låtarna som är dina när du säger att livet inte är någonting. Det är de brustna hjärternas blod och självdestruktismen som binder ihop lösa fragment till själagripande epos.

Våga se det vackra, det enkla - självdestruktivismen. För baksidan på myntet reflekterar en kulturell boom som vi inte fått sett sedan sexualiteten blev ett centralt tema i en uppsjö modernistiska teateruppsättningar och den gamla pryda skolan sjövlades som regnskog av de bulldoozers som den frisläppta sexualvågen utgjorde. På samma sätt har den tidigare hälsosamma självkänslan börjat födas upp till storlekar tillräckliga för att få pikar i viktväktarnas omklädningsrum, den har blivit så stor att den kväver en rad andra sidor och skapar ett behov av att ständigt undersöka sig själv och lära känna sin egen sårbarhet - nyfikenheten orsakar skevheten, tapeten färgas röd när bärckligheten bryter ner digniteten . Självdestruktivismen är ingen modefluga, det är vår tids opium - det är den dekandentaste sidan ur vilken stor konst föds.

Dominating Gothamburg Part 2: Holy Exile and Bittersweet Redemption

Är det, det här som allt kommer leda till?
Jag vet inte riktigt om jag upplever eufori eller den totala motsatsen.
Det är en bizarr känsla av hjälplöshet, jag kan bara sätta mig tillbaka och låta "gudarna", "Karma" och "ödet" styra min skakiga väg.

Jag kom att dra paralleller till ett elddop, en baptism, ett prov på min tro, på min tro i konsten och den dekadenta baksidan som ständigt följer den.
Just nu sitter jag i en sits där jag enbart kan blicka framåt, just nu är jag där...."Äventyret".

Och även om jag kanske inte hade kommit till nirvana så kunde jag sätta mig i skydd av vetskapen att jag faktiskt fick se världen för vad den egentligen är. Jag kunde se "hela bilden".
Just nu förstod jag att det ända som jag kunde göra för att förändra världen till en mycket mer human plats var att jag skulle bli en humanare person själv.
Och samtidigt som jag vet att jag kommer känna den enorma smärtan och ångesten så vet jag att jag har upplevt den högsta formen av eufori och därmed kan jag förhoppningsvis få lite mer förståelse för det kosmiska puzzel som vi alla lever i.

Och allt jag vill är att alla ska kunna förstå mitt resonemang och försöka vara öppna och intresserade av en förändring eller iallafall tanken och drömmen om en förändring.
Men i rent generell mening så är alla mina drömmar helt omöjliga, för sålänge som människor fortsätter att handla som de gör, sålänge som de med makt kan regera över oss andra med hjälp av rädsla och inhumana metoder så kommer vi inte att kunna förändras till en utopi.

Jag vet inte vad som är värst.
Att mina drömmar om tro, hopp & kärlek aldrig kommer bli förverkligade.
Eller att ingen annan drömmer samma dröm.

Regret Part I

Jag dödar migsjälv för att jag älskar dig....

Worlds Finest: Dominating Gothamburg part 1

För några veckor sen fick jag veta att alla människor i hela världen blir antingen hjältar eller sidekicks.
Just nu är vi hjältar, just nu är vi The Worlds finest.
Vi är som natt och dag samtidigt som vi är ett och samma medvetande.

Det finns nog inget i världen som kan stoppa oss, vi är oövervinnerliga, vi är hjältar.... Även om det bara är för en natt.
Vi lever på känslan av oövervinnerlighet, för när vi kämpar tillsammans för samma mål så kan inget stoppa oss.
Den ostoppbara kraften sammarbetar med det orubbliga föremålet och allt som kommer, kommer vara av godo, en ohelig allians som kämpar för samma mål, två hjältar i en skev värld, två hjältar som rensar upp, två hjältar: En som lever för att tjäna det goda och en som lever på gränsen till att bli det han kämpar emot.

En som är en man av folket och den andre som tjänar folket som en syndabock, det totala ljuset sammarbetar med en gråzon.... Som lutar mer åt det totala mörkret.
Två motpoler, Jin & Jang....Två hjältar med en oändlig reserv av sidekicks som blir totalt oväsäntliga när dessa två giganter fyller det spektrum som de kräver.

Vi är The Worlds Finest. vi är hjältarna.

Fear & Loathing revisited.

För någon dag sedan så vaknade jag upp och insåg att alla mina drömmar aldrig kommer uppfyllas.

Inga av mina drömmar har uppfyllts och det kommer att vara så resten av mitt liv.

Jag vet inte riktigt om jag ska jubla i glädje över att jag vet vad som väntar eller om jag ska gråta mig blodig för att det inte finns någon återvändo.

Jag vet inte heller om jag ska fortsätta att ta stolthet i min sorgliga själ.

Jag vill bara be om förlåtelse så fort jag gör något som jag inte borde, när jag sårar folk som egentligen inte förtjänar det.... Jag vet att jag gör fel men jag gör det ändå, jag vet att jag kommer bli sårad men jag låter mig ändå såras, jag öppnar mig för dödliga stötar och jag får alltid vad jag förtjänar.

Jag förtjänar all jävla smärta som ditt minne ger mig, för när jag tänker på dig så vill jag bara vara med dig, men jag vet att det aldrig kommer gå... Alla mina drömmar är förlorade, alla mina drömmar är försakade, alla mina drömmar är ämnade åt någon annan.

All din kärlek är ämnad åt någon annan.

Och jag har alltid vetat det, men ändå så faller jag i fällan, ändå låter jag dig ta så oförskämt mycket makt över mitt liv och mitt välmående.

Jag tillät allt och jag var lycklig medans du slet mig sönder och samman och kastade mina emotionella rester till hundarna.

Jag tillät allt och tog det med ett leende, för jag vågade inte sätta ner foten och säga emot, för du var allt jag någonsin ville ha.

Jag saknar inte dig, men det smärtar fortfarande, det ilar och svider. Du sårade mig med ett leende på dina läppar.

Du sårade mig utan att ens blinka, du sket fullständigt i alla mina känslor, DIN JÄVLA SUBBA!

Du ljög och sa att du älskade mig, du ljög mig i ansiktet din jävla slyna!

Du ljög för mig och jag köpte det, jag föll för din jävulska charm och du älskade varenda sekund.

DET GÖR ONT, FATTAR DU DET DIN JÄVLA SUBBA!?

DET GÖR SÅ JÄVLA ONT!

Tillägnat Elin Kastlander & Nils Malmberg

De bästa vännerna jag någonsin haft, tack för erat stöd.

Jag älskar er.

Land of revelations, conquering the lushes of my own mind.

Ibland så måste man försöka överkomma sina egna känslor.

Man måste även ta ett steg tillbaka och ifrågasätta om det som alla säger är sant eller om det faktiskt är alla andra som har fel. Ibland måste man stå på sig till den extrema gräns som mansjälv kan sätta.

Det finns alltid olika versioner av alla händelser och det ända man kan vara säker på är att ingen av dem är 100% sanningsenlig.

Med det sagt så säger jag inte att jag har rätt, men jag gör det som jag känner, precis när jag känner det. Jag måste agera på impulserna för att få en så unik upplevelse som möjligt, om jag inte gjorde det så skulle jag inte vara jag.

Vissa dagar har man ångest, vissa dagar är man glad.

Idag är en dag för kontemplation, vila och firande.

The untold truth of modernday relationships

"All the good girls love to go out with the bad guy
But they always go home with the good guy"

Revelations IV: From the raging fires of purgatory to the icy fathoms of hell

Ibland kan det vara så enkelt att finna inspiration så allt man behöver göra är att se på en bild för att fyllas med den där känslan av att man måste få ut all den här obekväma, hämmande ångesten som gror inne i ens själ. Ibland vill man bara bedöva bort all den här jävla smärtan som man får när man blir förråd och stucken i ryggen, när man blir förråd av dem man trodde var sina egna, precis som Jesus blev. Vissa dagar så vill man bara gråta även fast det inte finns några tårar kvar att gråta ut.

Ibland vill man bara att det ska finnas någon där som håller om en och säger att allt ska bli bra, det kvittar egentligen om det bara är en vitlögn som ska fungera för stunden.
Idag är en sån dag då man känner frustrationen så mycket att man bara vill klättra på väggarna, skrika, gråta, riva sönder sin egen hud och bara sluta existera helt och hållet. Man vill bara slita ut sitt eget hjärta ur bröstet och slita sönder det för att slippa den här jävla känslan.

Jag vill gråta mig blodig och slå sönder väggarna så att taket faller ner och mosar mig för att sedan slå mig ur det och sedan tända eld på hela världen och bara se den brinna.
Jag vill bara se hela världen brinna....och alla i den ska brinna med den.

Var finns ni när jag behöver er?

-The Continuation of Zero-

Vissa dagar går bara en obemärkt förbi medans andra etsar sig fast av olika anledningar.
Somliga dagar känns dessutom oändligt långa, svåra och ångestfyllda medans andra är lättsamma reinkarnationer av glädje och hopp.
Det är inte lätt att få saker gjorda de förstnämnda dagarna. Och då växer bara frustrationen ännu mer vilket får en att kastas neråt i spiralen.

Och när man väl kastas neråt så kommer allt man försöker förtränga tillbaka, hur man alltid valdes sist på jympan i plugget, alla gånger ens hjärta har krossats, alla gånger man trodde att ens föräldrar skulle vara en emotionell säkerhetslina och alla andra gånger som man har fått nöja sig med att vara sist, alla gånger man har fått höra att man har varit sämst och alla gånger man har fått höra att man inte räcker till.

Alla gånger som man har tvingats in i en offer-roll alla gånger som man bitit ihop och tagit skiten.
Alla jävla dar som varit skit kan komma tillbaka på en och samma gång, alla dagar som denna, alla dagar i resten av mitt liv.

-Zero-

http://www.youtube.com/watch?v=RyKvD-4IxOY

Konst är inte till för att sånna som ni ska förstå och därför kommer ni heller aldrig göra det.

: 0 :

I stundens hetta kan vi alla bli hjältar.

Kapitalism, den största, första och farligaste Pyramidspelet?

Fråga: Vilka är det alltid som talar för kapitalism?

Folk med pengar.

Vilka är det som alltid får lida för att de rika ska ha det bra.

Folk utan pengar.

Vilka finns det egentligen mest av?

Det sitter feta jävla svin på toppen av den mänskliga näringskedjan som helt utan pardon utnyttjar oss fattiga jävlar som kämpar för att överleva vardagen i ett samhälle som hatar oss.

Vi sliter för att hålla oss över ytan medans de vältrar sig i dekadent konsumption. Och det mest pinsamma är att vi alla ser upp till de rika svinen på toppen, alla drömmer om att sitta på toppen, alla drömmer om oändliga rikedomar, alla drömmer om att få vältra sig i sin egen dekadens, en dröm om att leva "det goda livet" ett liv i "glamour" och lyx.

Alla egoistiska, självcentrerade äckliga jävla människor som dyrkar valuta och gör nästan vad som helst för att få tag i det.

Världen dör och allt som alla bryr sig om är sina jävla pengar.....armageddon nästa!

The Iminent Decline of Western Civilazation part I: Prelude to Armageddon

Den 18/6 2008 kan bli den sista dagen för frihet i sverige. Just nu ser det ut som att "Maskinen" kommer vinna och skicka oss till "1984".
Vi kommer förlora vår frihet, integritet och våra privatliv. Enbart för att våra politiker är rädda för hot som inte ens är riktade mot oss, vi står faktiskt utanför den här konflikten.

Just nu känns det bara mer och mer som vi står på branten till undergången, konsumption, krig, svält, sjukdom och död.
Apocalypsens 4 ryttare är redan bland oss och de bringar det öde som vi alla fruktar.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när såhär ren och skär idioti får förekomma i en "modern" och "fri" värld som denna.

Men medans nationen tittar på fotbolls EM så skrider de till verket. Och om friheten förlorar den 18/6 så finns det inte mycket mer hopp för oss. Sverige är ändå ett fegt jävla skitland som ligger likt en fitta mellan Finland & Norge.
Vi vågar inte säga emot någon men ändå lider vi av en sjuk hybris, en hybris som nu kommer få oss att tro att vi blir fanbärare för den nya världen, den vackra nya världen.

Men allt vi gör är att gräva våra egna gravar. För om FRA går igenom den 18/6 så kommer vi alla att vara förlorade.
Nedräkning till domedagen har börjat.

Revelations III: Vi har inget att frukta förutom fruktan själv

Ibland undrar jag om min oseriösa framtoning kommer bli mitt fall...

Eller om det är det ända som räddar mig från den trista stereotypa vardagen i den stora maskinen.

Vad är egentligen värst?

Ett lagom liv i rutin utan drömmar eller ett "misslyckat" liv byggt på dem. Då frågar jag migsjälv, vad är egentligen ett misslyckande?

Det finns ju antagligen lika många definitioner som det finns människor. Men de flesta skulle nog se pengar och status som den ultimata "lyckan".

Medans många skulle se ett vanligt "normalt" liv som ett lyckande i sig, men vad var då normalt?

Jag har faktiskt ingen aning.

Men ändå var jag rädd för att misslyckas fast då kan man ju fråga sig:

"Är man mest misslyckad om man satsade allt och förlorade eller om man aldrig ens försökte?"

Tillägnat John F. Kennedy

Revelations II: A Shadow out of time

I ett tidigare skede i mitt liv så frågade jag migsjälv vad jag skulle valt:

Att få leva med dina drömmars kvinna i en månad och sen förlora henne för alltid, eller aldrig någonsin få känna riktig lycka.

Då valde jag att få vara lycklig i en månad....men nu smärtar mitt hjärta mer än någonsin förr.

För det blir aldrig mer vi............igen.

Philosophy with the King of the Forrest, Revelations I: In the Wild

Jag öppnade dörren och började vandra, vildmarken kallade på mig och jag följde vägen som jag fann framför mina fötter.

Det var i början av april och snön föll gles för att smälta bort när den rörde vid den fortfarande milda jorden.

I fjärran hördes en hackspett men förutom det ambienta ljudet som vildmarken gav mig så var det endast mina andetag och mina fötter som gav ifrån sig ljud.

Jag tog mig beslutsamt fram genom den karga bushen för att snart komma till mitt mål, ett mål som inte funnits förräns resan hade börjat, men ändå det som jag visste skulle bli mitt mål.

Jag gjorde min väg genom vegetationen och kom tillsist fram till en glänta.

Jag lyfte mina ögon från marken och där stod han Wapiti, Skogens Konung.

Han höjde sitt huvud och krona och bemötte min blick med sina mörka ögon. Jag fick en uppenbarelse av att han bjöd in mig i sin domän och jag var tvungen att visa vördnad i hans kungarike.

För han visste att människorna "styrde" i städerna, men här ute var det han som var kung. Inga lagar styrde hans land, här var det leva och låta leva som var rätt och fel.

Och gick man över hans gräns så var han den första att rätta mig i ledet.

- Det här är långt bort från din fristad unge herr människa

Hans röst var grov, djup och vis.

-Vad exakt för dig till Den heliga markens kungarike? Har du kommit som så många innan dig för att jaga dess konung?

Eller är du här för att skövla dessa uråldriga varelser, som stått här långt innan din dynasti ens börjat?

Han stod så graciöst och lugnt i sin glänta, han var ensam. Han visste att en kung måste möta sina fiender själv, Och hans ända fiende var fångenskap, förtryck och död.

- Nej ers höghet. Jag söker mig till ditt kungarike för att få svar, vi människor är sådanna av naturen att vi försöker söka en mening med det som sker i vår förvrängda verklighet.

Han såg på mig med sina stora mörka ögon och log.

- Min Son, din ras är beroende av att rättfärdiga sin existens, ni tror att ni är herrar över den här världen och att ni kan bestämma över den bäst ni vill.

Jag känner att du trots dina nobla försök fortfarande söker rikedommar och bekräftelse som alla andra av ditt slag. Vad får dig att tro att du är viktigare än den minsta myran eller den största valen?

Han gick närmare mig och stirrade djupt i mina ögon.

- Du förstår min gosse, för att världen ska kunna bli en plats av fröjd, glädje och kärlek så måste alla av ditt slag släppa sina bojor, alla ni måste släppa eran hunger och egoism.

Allt ni måste göra för att leva i harmoni med varandra är att öppna era sinnen och låta er uppslukas av de krafter som bor i jorden och dess själ.

Alla ni måste ransaka er själv och få frid genom att ge istället för att få.

Han vände om och började gå ifrån mig, när han kommit fram till kanten av dungen så vände han sig om och sa:

- Jag känner något i dig, du kanske har kraften att ta dig ut. Men även jag kan ha fel, och även OM du lyckas ta dig ut så kanske inte det hjälper.

Vi är alla döende min son och det ända jag kan säga om allas framtid är att vi alla kommer dö.

Men var inte rädd, för en ny Kung kommer ta min plats, en ny son kommer födas och ett nytt liv kommer tändas.

Han tittade upp mot himmelen medans han sa sina sista ord till mig.

-Så Människo-son, om du kan finna kärlek för oss i ditt hjärta så kommer vi alltid att finna kärlek i våra, var inte rädd för människor.....det är i eran natur att döda varandra.

Vilket absolut inte är logiskt.........men det är sant.

Efter de orden hoppade han in i skogen igen, han försvann in i myllret av träd, mossa och stubbar.

Jag vände mig om och började vandra, jag visste att jag hade träffat en sann kung. En riktigt royalitet, en sann monark.

Han skyddar sina gränser mot det onda som inte ens existerar, han skyddar sina gränser mot det som kan skada det han älskar.

Men det är dessutom allt han gör, han utökar inte sina gränser och han styr inte över någon. Men han beskyddar de sina, han beskyddar allt som lever i hans rike och han gör det endast för att det är hans uppgift. Han får ingen betalning, han får ingen parad, inga ärofyllda historier...för även om han är en Kung så är han "bara" en Älg....

Love just saved me now....

You hold the key baby....

Born again...Hellish revelations in the land of the blind.

Tanken slår mig inte alls...inga tankar slår mig längre.
Allt känns ganska meningslöst faktiskt, att ha karriär känns som en 1900-tals uppfinning.
Att vara "lyckad" att ha ett "perfekt liv" och uppleva alla sina drömmar är bara ett jävla tjaffs.
För det spelar ingen jävla roll egentligen.

Vi är alla dömda, egoistiska, småsinta och elaka.
Det är bara en jakt överallt...äta eller ätas.
Och vi är inte äkta längre, vi är blott en skugga av våra forna glansdagar i vår "civilizations" ungdom.

Många vill gärna avsäga sig tron på anarkism, men vi lever i ett konstant stadie av anarkism. Mäktiga män som gömmer sig bakom "demokrati" som om det skulle vara en sköld. Men det är bara en catchy-slogan. Vi är inte skapta för framgång, vi är inte tillverkade för att överleva den pärsen.
Men ändå är det dit alla vill komma, alla vill bada i dekadensen, stå över lagen och vara "gud".

Vi är inte skapta för att vara gud, vi är skapta för att vara kuggar i en stor maskin, vi är skapta som myror.

En dag kommer komma, då inget kommer spela någon roll, pengar kommer inte kunna köpa oss någonting.
"When the power of love overcomes the love of power, the world will be at peace"

And the story takes a sinister twist....

Den 26/2 2008 klockan 10:00 blev jag officiellt hemlös för första gången i mitt liv.
Nu är vi i skedet av total förändring, så fort jag får ut alla mina grejer och säljer/förvarar dem nånstans så har jag världen för mina fötter.

Total Frihet.
Och allt vad det innebär.

Aint it funny?

Den ända personen jag vill träffa är inte tillgänglig just nu.
Ironiskt.

would you please hold my hair while I vomit?

You always told me I went too far, well let me just tell you I'm doing fine
I just stepped into a moving car, would you please hold my hair while i whitdraw
Let me just tell you I'm not in a bad way, I just forgott what I missplaced
I'd like to say I'm sorry but I'm not, I just figured we would work this out
While you fight for stardom I hide
I have to swallow my pride, before I die.

Rupturing the fabric of space and time.

Det känns som om jag på nått konstigt sätt har färdats till en ny dimension helt utan att jag brukat narkotika.

You'll never miss someone until they're gone

Vila i frid grabben

För sent för att klassas som hjälte
För tidigt för att klassas som legend
Men du var fan skön ändå!

He doesn't look a thing like jesus....

Vissa dagar så mår man fan bara piss....men vissa dagar så kommer man ihåg varför man pinar sig igenom skiten.
Man får bevis på godheten som finns inom oss vissa människor, man ser hur de färgar vardagen som alla andra svin bara målar grå.
Idag är fan en sån dag, man får veta vad folk går för på riktgt.

Det känns ändå jävligt skönt att kapa alla kontakter som bara orsakar smärta, elände och misär.
Jag citerar Malin "De betyder inte nått längre, det känns så långt bort".

Det är dags att vi samlar oss och går vidare mot det vi är ämnade för, och jag vet att jag inte är ämnad för Vallentuna, jag är inte ämnad för folket som lever där, jag är inte ämnad för att känna empati för ett gäng vampyrer som suger mig tom på blod varje jävla dag.

Vissa föds till storhet och det är det jag måste sikta på.
Jag släpper därför från och med idag allt jag hade, jag måste köra min egen pryl nu och ni kan inte vara delaktiga i den, ni förstår inte.

Visst är jag självisk, visst är jag en "beroende", visst jag är jag psykiskt instabil men ni hjälper fan inte mig ett jävla skit. Min konst, min musik, mitt skapande och mitt välmående betyder fan mer för mig än vad ni någonsin kommer göra.
Att jag en gång kallade dig vän äcklar mig faktiskt lite just nu....du är fan inget mer än en jävla vampyr.

DAGS ATT VAKNA DIN JÄVLA MORSAKNULLARE, Dr Van Helsing är här och jag har fan en extra stor jävla påle som jag ska spetsa dig och dina vidriga anhängare med.
Du saknar fan helt tallang, hade det inte varit för Elin, Jocke, migsjälv & Ricky hade du fan suttit med pungen i en jävla brevlåda och missat hela skiten.
Seriöst tror du att du är nån jävla djup konstnär eller? Du är fan en glorifierad hockey-kille med pretto-komplex.

Visst är jag långsint, småsint och jävligt patetisk, men jag är fan mer äkta än DU någonsin kommer vara och det är Elin, Jocke & Ricky också.
Du säljer ut dina "ideal" och det är fan lägre än glocalnet.

Big Love till:
Malin, Daniel, Ricky, Julia, Farida, Sandra, William Henri, Claes, Davey, Andy & Eli.
Sånna människor skapas inte på måfå!

The crushing weight of mainstream ignorance