Är det, det här som allt kommer leda till?
Jag vet inte riktigt om jag upplever eufori eller den totala motsatsen.
Det är en bizarr känsla av hjälplöshet, jag kan bara sätta mig tillbaka och låta "gudarna", "Karma" och "ödet" styra min skakiga väg.
Jag kom att dra paralleller till ett elddop, en baptism, ett prov på min tro, på min tro i konsten och den dekadenta baksidan som ständigt följer den.
Just nu sitter jag i en sits där jag enbart kan blicka framåt, just nu är jag där...."Äventyret".
Och även om jag kanske inte hade kommit till nirvana så kunde jag sätta mig i skydd av vetskapen att jag faktiskt fick se världen för vad den egentligen är. Jag kunde se "hela bilden".
Just nu förstod jag att det ända som jag kunde göra för att förändra världen till en mycket mer human plats var att jag skulle bli en humanare person själv.
Och samtidigt som jag vet att jag kommer känna den enorma smärtan och ångesten så vet jag att jag har upplevt den högsta formen av eufori och därmed kan jag förhoppningsvis få lite mer förståelse för det kosmiska puzzel som vi alla lever i.
Och allt jag vill är att alla ska kunna förstå mitt resonemang och försöka vara öppna och intresserade av en förändring eller iallafall tanken och drömmen om en förändring.
Men i rent generell mening så är alla mina drömmar helt omöjliga, för sålänge som människor fortsätter att handla som de gör, sålänge som de med makt kan regera över oss andra med hjälp av rädsla och inhumana metoder så kommer vi inte att kunna förändras till en utopi.
Jag vet inte vad som är värst.
Att mina drömmar om tro, hopp & kärlek aldrig kommer bli förverkligade.
Eller att ingen annan drömmer samma dröm.
Att mina drömmar om tro, hopp & kärlek aldrig kommer bli förverkligade.
Eller att ingen annan drömmer samma dröm.