Samlade tankar om moral och skit.

Styrka?
Vadfan är det egentligen?
Är man svag bara för att man ger efter för sina laster?
Eller är man svag för att man inte vågar leva ut dem?
Är man starkare än andra bara för att man kan hålla sig ifrån att knarka och supa? Eller är man starkare för att man kan hålla sig till en "partner"?
Styrka & Disciplin är bara jävla bullshit som någon ful jävla nobody kom på som en ursäkt för att han inte fick knulla och för att han var för feg för att testa knark.
Jag har tänkt mycket på det där och vadfan är det som säger att jag är starkare än någon annan? Jag är fan exakt jävla likadan som alla mina vänner som använder droger. Jag är inte starkare än dem, jag är inte bättre än dem, jag är bara en vanlig jävla människa med vanliga jävla problem som alla andra.
Bara för att jag inte dricker och knarkar mer gör det inte mig till nån jävla übermench, jag börjar själv fatta det nu. Om nått annat så är jag fan bräckligare nu när jag inte använder än vad jag var när jag använde.
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort nu, jag hade fan glömt helt och hållet hur det kändes. Det är konstigt, det hjälper fan inte ett piss egentligen.
Bara för att jag ligger hemma och gråter bara för att ingenting går min väg så ändrar det inte ett jävla piss, det som har hänt har fan hänt och det är bara att se till att det inte händer igen.

Då kommer jag helt jävla osökt tillbaka till vad hela den här jävla bloggen handlar om. Kärlek, ouppnålig kärlek. ALLTID vill man ha det man ALDRIG kan få!
Vafan har jag gjort för att förtjäna den här jävla soppan? Jag skyller fan inte ifrån mig för man kan ju inte rå för vad man känner och för vem.
Men det kunde blivit skitbra....nej nu ljuger jag igen, det skulle fan vara mer dysfunktionellt än Kurt & Courtney, Sid & Nancy och Usama Bin Laden & Anna Nicole-smith i ett par.
Men fyfan vad kul det hade varit! Men det har jag faktiskt ingen aning om, det kunde lika gärna varit total misär...vilket inte är så stor skillnad på vad det är nu, förutom att man hade kunnat skeda ibland....eller?

En annan tanke som slog mig här om dagen var när jag satt och rökte i observatorielunden inne i stan (för alla utbölingar så är det en stor jävla kulle runt Odenplan i Stockholm).
"Alla jävla människor som lallar omkring här är personer, alla har en personlighet, alla har sina egna prioriteringar, alla har sina egna problem, relationer osv osv osv".
Jävlar vad obetydlig man egentligen är!
Här ser jag fan över 100 pers som alla är lika jävla självcentrerade som jag är, ALLA bryr sig bara om sig själva och sina kontakter.
Vi är alla EXAKT likadana, vi är alla människor med olika värderingar, tankar, utseende och intressen. Men vi är ALLA EXAKT LIKADANA.
Alla gnäller över sina egna problem...Jag är fan inget undantag, men jag vet att ingen egentligen bryr sig ett skit, inte ens jag bryr mig. Tycker det är sjukt att folk ens tror att det är olikheterna som gör oss olika när det faktiskt är helt tvärtom.
Vi är alla exakt likadana i det faktum att vi är helt olika.

Men dem säger att jag skiter i allt.......men det skiter jag i!

La Familia Don Appelquist!

Ibland kan det vara svårt att göra det som är rätt, att göra det som är bäst för alla andra och för sigsjälv.
Men ibland är det jävligt lätt, idag var det fruktansvärt lätt.
Idag fick jag hjälp av en MYCKET god vän till mig, han räddade faktiskt hela dagen från att bli ett totalt jävla misslyckande som skulle slutat i självömkan och sånt där larv som vi pretentiösa konstnärer sysslar med.
I dessa tider när man saknar familjen så börjar man förstå att familjen finns hemma också.
Daniel är familjen, han är den galne farbrorn som man tyckte var ascool när man var liten, som brände hemma, skrek åt brudar på stan (tex BALLA BALLA BALLA) och alltid söp sig stupfull på familjefesterna och berätta om konstiga historier som alla redan hört 200 gånger innan. Han är en såndär härligt opretentiös kille som bara gillar att göra riktigt vrickade saker och sen garva som en galen 3åring åt det sen.

Nisse (tillfälligt stationerad på Irland) är brodern, killen som alltid är på att göra helt impulsiva och ibland korkade saker, han bangar aldrig på att göra något till 100% även om det resulterar i att vi alla ser ut som totala jävla dårar när vi gör det. Han är även den där bus-grabben som man kan snacka seriöst med när det är crunch-time. Han är en riktig jävla klippa han med!

Jocke (tillfälligt stationerad på Irland) är den pretentiösa lite mer vuxna brorsan som lyssnar på konstig musik och dricker rött vin. Men när det är crunch-time kan han vara den sjukaste duden på 2 ben. Han är ofta tyst men när han säger något är det oftast jävligt smart och fyndigt.

Malin är Daniels brud hon är kräfta så hon förstår mig på ett skumt jävla sätt. Mycket snäll tjej som oftast är till mycket hjälp när jag sitter och gnäller om skit som egentligen är helt oviktigt.
Malin vet och jag vet att hon vet, vad vi vet är helt oviktigt men vi vet att vi kan prata om det.
Fast att Malin inte vet det så anser jag henne vara en del av La Familia Don Appelquist.

Erika är Malins syster och även fast vi har bråkat som ett gäng galningar förr i tiden så drar vi ofta sams nu, Hon brukar frisera mig och designar kläder och skit.
Hon är likt mig och Jocke också en pretentiös konstnär.

Elin är en annan mycket god vän till mig, vet inte riktigt om hon gillar att jag hänger ut henne här, men eftersom jag är mer punk än hela 70-talet så bryr jag mig inte ett piss.
Jag vet inte vad jag ska skriva, hon är väl lite av en musa för mig, Vi har bråkat ganska mycket på senaste och det är inte så jävla roligt. Men du är en fin tjej kompis!

Vad vi än gör så kommer ingen av oss ut levande...så vi kan bara fortsätta att köra hårt och fortsätta att rocka i den fria världen!
Ni är alla grymt underbara människor och om jag säger att jag älskar er alla så skulle det vara ett jävla understatement.
Eller vänta nu, börjar jag bli blödig? fuck you allihopa menade jag.







Notera att jag var ironisk med det där sista jag skrev....alltså att jag älskade er.
Och vem säger att man inte kan dra ironiska skämt på internet?

Ha det bra...

Vem ska man skylla på när man är en vit man i sina bästa år?
Jag får inte ens jobb i hamnen och för mig finns det ingen jävla ombudsman.
För mig finns ingen jävla kvotering, ingen representant i någon jävla regering, inga debatter som främjar mina chanser till nått annat än transport till anstalter, Kolla inga jävla sympatier, inga program på p3 om livet.



Varje kväll när jag står som på en jävla scen och öppnar mitt hjärta som två tonårsben, till en korkad fitt-publik som ni som dricker vin och tror att ni fattar musik? SVIN!
Jag skiter i gunst och skit, hoppas att mitt jävla band aldrig kommer hit!
Jag önskar att jag hade en jävla kanon och att alla ni som läser bara sprängdes och dog!
Jag vill inte ha ett skit av er för, jag vill inte leva mer, dör hellre för än senare om någon tog illa upp av nått så var det meningen, det gör inte ett skit om jag sårat någon med mitt skit och att jag inte gör ett piss med mitt liv för.
Det är fan svårt att vara sig själv när, man inte vet vem man är...ha det bra!

"Du" och Jag min vän..

Jag vet absolut inte alltid vad som är rätt, men jag tänker inte försöka förändra det som jag inte kan förändra.
Om det fanns ett sätt att göra det så skulle jag absolut göra allt som krävs för att "du" ska må bra.
Du kanske tror att jag hatar "dig", "du" säger att du vet när jag pratar med "dig" och just nu är det här ett inlägg till just "dig".
"Du" säger själv att jag inte kan göra något för dig och jag accepterar det. Det skär i mig varjegång jag ser "dig" må dåligt, det skär i mig när jag hör hur mycket "du" tycker allt suger. Jag tycker du är en underbar människa för att "du" just är "du". Och jag är ofta ledsen för att "du" inte tycker lika mycket om digsjälv som jag gör.
Det tar emot att acceptera att jag inte kan göra någonting alls för att "du" ska må bra.

Jag har sagt till "dig" att jag älskar dig många, många gånger.
Och jag har betett mig som en jävla idiot MÅNGA, MÅNGA gånger. Jag har kanske till och med förstört vår vänskap för alltid.
Men jag kan inte göra någonting åt det nu, jag har sagt förlåt för många gånger, det betyder inget för "dig" längre och det vet jag.
Jag ångrar varje dag att jag har behandlat "dig" på ett så vidrigt och vedervärdigt sätt. Men tyvär kan jag inte reparera det, Det kanske är förstört för alltid och det skulle vara typiskt mig att såra "dig" som jag älskar så fruktansvärt mycket. Jag har många gånger sagt att "du" är min bästa vän, och det är "du".
Om vår vänskap föralltid är förstörd så är det ingen mer än jag som blir lidande. Både "du" och jag vet att vi inte är bra för varandra.
Vi skulle bara självförstöra varandra om vi fortsätter som vi gör, jag vägrar låta det ske. Jag kan självförstöra migsjälv, men jag vill absolut inte att "du" åker med ner dit jag ska. Vi är så jävla lika ibland så det skrämmer mig, och det är kanske därför jag älskar "dig" så mycket som jag gör (Kalla det en sjuk form av narcissism om "du" vill).

Jag har orsakat just "dig" så fruktansvärt mycket skada så det skrämmer mig. Jag hatar migsjälv för det. Jag har inte varit den vännen jag skulle vilja va, eller ens en bra eller medelmåttig till vän. Jag har varit så jävla hemsk mot "dig" och jag förtjänar fan inte ens att vistas på samma kontinent som "dig".
Jag har tänkt mycket och det finns bara en sak som jag kan säga men som inte på någott sätt rättfärdigar mina handlingar.
Och det är att jag aldrig sårat någon som jag inte älskar på riktigt.

Jag ska inte säga förlåt igen för det har antagligen tappat sin mening i dina öron. Men jag är innerligt ledsen för att jag för hur jag behandlar "dig".
Jag kan inte lova att jag kommer göra annorlunda för det är något jag säkert inte kan hålla...jag är en hemsk människa, jag är kall och jag är arg. Jag har alltid varit det. Men vad jag än sagt så ska "du" veta att jag inte har menat det. Det låter fruktansvärt vekt att säga så men så är det.

Allt är played out.

"Du" har ett namn och alla som känner mig kanske tycker att det är larvigt uppenbart vem jag pratar med...men jag måste få säga det här till "dig"....jag älskar dig!

Bring the troops back home!

"And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine"
Nisse sa det till mig en gång, det är snott från en The Smiths låt men han träffade fan en riktig nerv inne i mig. Du ska veta att jag saknar dig mer än något annat min vän!
Jag saknar vår vänskap, jag saknar vår tillit, jag saknar allt vi har och alltid kommer ha!

Du är min det närmaste jag någonsin kommer komma en bror och jag hoppas du förstår det!
Jag älskar dig mycket mer än vad jag älskar min egen familj. DU och Jocke är min familj!

"Den bästa musiken är alltid den VI kommer göra"
Jocke sa det till mig för några dagar sen, och det stämmer. Jag vill bara att ni ska komma hem så vi kan återgå till att göra det som vi alltid gjort bäst, den BÄSTA jävla musiken någonsin.

Jocke sa också en gång att vi behöver inte berätta för varandra att vi älskar varandra, för det är fan bland det självklaraste som finns. Men jag måste bara få säga det här, Jag älskar er grabbar!

Kom hem snart!

Idag har jag dessutom totalt tappat min önskan att återvända, nu vill jag bara in i framtiden.

Jag har lovat folk att jag inte ska ta ut mina aggressioner på dem längre, så jag gör inte det. Jag har inget att säga er.
Förutom en viss person som lovade mig att hålla en viss hemlighet hemlig....lyckades han bra med det eller?
Knappast...så fuck you! Min tillit till dig är förevigt helt körd....vidriga jävla kokstorsk!

Samlade tankar om galna upptåg.

Igår satt jag ner och tänkte på "the old days" jag tänkte på en jävligt frän resa jag gjorde med två andra sköna dudes ner till A-DAM (Amsterdam).
Hur mycket jävla droger som vi intog på jävligt kort tid och dess förlängda effekt på mitt psyke.
Det är ju ingen tvekan om att den här upplevelsen totalt förändrade mig som människa (min världsbild blev helt förvrängd men det tar jag upp en annan gång). Och det går ofta inte många dagar då jag inte önskar att jag kunde åka tillbaka och stanna i just de där 11 dagarna för evigt.
Men jag vet att det inte fungerar, jag kan INTE gå tillbaka, drogerna funkar inte så på mig längre, de förstärker bara sjukt negativa sidor med mig som gör att jag uppför mig förjävligt mot folk som jag faktiskt tycker om. Jag skulle så gärna bara vilja knarka bort resten av mitt liv, det skulle vara så jävla skönt att bara kunna göra som i A-DAM och pysa ner på hörnet, köpa 5g skitfräscht weed, en låda svamp och sen bara rocka tills man slocknar. Men så funkar det inte längre och sålänge som jag har dessa minnen kvar kommer jag alltid att kunna glädjas åt hur jävla kul man kunde ha med drogerna.
Kommer ihåg hur när vi åt ecstacy och svamp och låg tre killar i en stor jävla hög och bara gosade. Lyssnade på bra musik, rökte feta jåbos och bara hade det jävligt underbart.

Men åter till verkligheten, När vi var där nere så hade jag ett otroligt hopp om allt, kärlek, pengar, livet ALLT skulle lösa sig....men ingenting löste sig alls.
Allt blev bara värre, ännu mer isolation, ännu mer paranoia ännu mer av alla bakslag man brukar få. Jag började långsamt inse att alla samtal som vi har haft där nere egentligen inte betydde ett skit, vi levde bara ut en sjuk fantasi där vi själva var helt felfria...men verkligheten kom ikapp mig, och den svider fortfarande än idag. Kärlek har jag slutat att tro på...även fast min sjuka hjärna målar upp drömscenarion för mig gång på gång som den sadistiska sjuka varelse den är så inser jag att det aldrig blir "vi"...det blir bara "jag" och kanske är det bäst för alla..Min sjuka besatthet av vissa människor gör mig bara till en blind dåre som agerar enligt sjuka förvrängda "logiska banor" som faktiskt inte gynnar någon av parterna alls...men nu börjar jag förstå och acceptera det jag inte kan förändra.
Jag har tänkt tanken att börja dricka igen, men då kommer jag på..."Fan jag har ju inte haft kul på alkohol sen i sommras". Jag kan inte ens röka en fet jävla jåbo längre....men det kanske är bra.
Sen så kan man tänka tillbaka på alla minnen som inte var så jävla bra...men som fortfarande är roliga att ha nu i efterhand.
Som den 24e December 2006 då jag först bråkade med en mycket god vän, söp ner mig och droppade syra (LSD för er som inte är insatta) för att sedan sitta med en annan god vän och spela Gears of War på storbildsskärm...galet!
Eller alla gånger man har varit tvungen att åka 70-80 minuter kommunalt bara för att köpa 5g halvkasst hasch...jag älskar det!
Men det där är gammalt nu, och jag är förbi det där...men många gånger så önskar man att man var tillbaka där man var för 2-3 år sen..innan man blivit totalt jävla hjärnknullad.
Den där tiden då man inte skämdes för att man söp 30 dagar i streck och bara körde hårt.
Det var fan back in the days känns det som, man levde för att använda och använde för att leva...jag avundas folk som klarar av att använda OCH leva samtidigt..fyfan vad jag avundas dem!

Men allt måste komma till ett slut...synd bara att alla sköna människor som man älskar inte verkar tro det.
Big Props till Malin & Daniel som medverkade och tog den eminenta bilden(Malin deltog med yours truly och Daniel snappade den), tack för den kids!

Ett surrealistiskt liv.

Nu har jag gått och tänkt nonstop i flera dar på tankar som jag inte har haft sen jag var i "THE DAM" (Amsterdam).
Varför är allt så surrealistiskt?
Det känns som allting som har hänt i mitt liv de senaste åren bara är en ENORM jävla moralkaka inbäddat i taggtråd.
En dag så vaknade jag bara upp och WHAM! där var verkligheten. En verklighet som var grym och bara oförlåtlig som en svärmors kyss.
Alla bitarna föll på plats: Grupptryck, fula gubben, ansvar som aldrig togs och en konstant flykt från det och verkligheten.

Jag hade levt för att ha "kul" men nu känns det som jag är helt inkappabel att ha kul. Just nu har jag ingenting som jag kan kolla upp som står under rubriken "kul". Droger och Alkohol är inte kul längre, musik är inte kul längre, film är inte kul längre.
Just nu är jag i nått jävla mellanting, jag har ingen aning om vad som är rätt, fel, upp och ner.
Jag känner igen ångesten från det "tidigare livet" den är kvar...Det ända som är annorlunda är att jag inte på någott sätt dämpar den, jag står bara kvar och tar den.
Jag har en existensiell ångest utan dess like, Jag vet inte vem jag ska lita på. Är verkligen "the good guys" de snälla? Eller är de bara ute efter personlig vinst som alla andra?

Det är svårt när man vaknar upp en dag och inser att allt man lever för är en lögn, en lögn som man tröttnat på. Men jag har tröttnat på allt annat också..och tillit har jag ingen alls. Många räknar dock med mig och litar på mig, och det ger mig ångest. Jag vill bara vara helt isolerad och inte störa någon, inte behöva ta ansvar för något.
Det känns lite som att jag är vilse i min egen hjärna, kärlek, relationer osv osv allt är bara kaos!
Jag försöker hitta något som håller mig frisk men allt jag upplever känns bara så jävla fejk, som om MTV producerar hela min existens.
Jag har trott så många gånger att jag har haft rätt när jag i själva verket varit så jävla ute och cyklat så det inte är kul. Finns det någon eller någonting som kan ge mig mitt förstånd tillbaka och isåfall vadfan är det?
Är det "gud som jag uppfattar honom" eller är det bara ett jävla påhitt av NA?
Jag ifrågasätter för mycket, men jag vet inte vad jag ska tro på, vem jag ska tro på eller vad som är fel med mig.

Kan jag vara schizofren?

Livets frågor besvarade.

En Vän till mig svarade lite på frågor som fanns i en Café tidning...eftersom jag inte läser herrtidningar så saxade jag bara frågorna rakt från honom

Vilken är din största fobi?

-Att hamna i bråk med Henry Rollins...fuck han är bitig och arg!

Vad är det närmaste du kommit att dö?

– Massa slagsmål ”small man big mouth” samt lite trafikolyckor…sen nån överdos också.

Hur vill du dö?

– Snabbt och på eget initiativ

Om du fick leva ett nytt liv efter din död och fick välja mellan Hugh Hefner eller Nelson Mandelas liv – vilket skulle du ta?

- Hefner...har hellre sex med massa ytliga och korkade brudar än sitter i fängelse i 30 år.

Vilken är din favorit svordom?

-"Men vafan!"

Vilken bil skulle du helst äga?

– Formel-1 bilen...för den är snabbast i världen!

Nämn fem saker du gör när ingen tittar?

- runkar, sover, kollar på "G som i gemenskap", gråter som en liten skolflicka, spelar gitarr och sjunger som en häxa.

Vilket är det konstigaste SMS du fått?

- "Du är rox <3"

Har du haft en riktig dålig drogupplevelse?

- Ja...när jag slutade använda.

Vilket är ditt favoritord?

- "dude"

Vilken är din största motgång i livet?

- Hela mitt liv är en motgång.

Vad hatar du mest av allt?

- missförstånd...och folk med ticks

Konstigaste stället du vaknat upp på?

- Brevid mycket fula brudar och i Belgien.

Tidernas coolaste filmcitat?

- "I'm too old for this shit"

-Danny Glover i Dödligt Vapen.

Ditt favoritgift?

– Pepsi och Lucky Strike

Vilken dag har varit svårast i ditt liv?

- Alla dagar sen den 1a oktober 2006

Ditt livs bästa respektive sämsta affär?

- Bästa var när jag köpte min första elgitarr, sämsta var när jag smugglade ecstasy från Holland till Sverige för att ge bort den till en kompis som inte uppskattade det alls.

Din käraste ägodel?

- Du kan inte vara kär i en sak.

Ditt livs mest minnesvärda telefonsamtal?

- Jag pratar inte i telefon…jag har inga vänner.

Märkligaste rykte du hört om dig själv?

-Att jag är en ”skön” dude.

Vilket av dina karaktärsdrag är minst stolt över?

- jag är bitter, hämndgirig, elak och är totalt inkonsekvent.

Nostalgi räddar liv.

Idag så kollade jag på en musikal som jag var med och komponerade, agerade i och skrev manus till (på VHS och inte live).
Det var när jag gick andra året på gymnasiet och det var före den där tiden då man hade gjort bort sig totalt och låg på samhällets botten som en annan slammsugare var och varannan dag.
Kom och tänka tillbaka på tiden innan jag började droga tungt och hur jävla najs det var.

Jag hade fan en flickvän på den tiden...och hon var ju hyffsat snygg om vi ser till resten av skräcködlorna som man haft ihop det med....uäck! "Den här bilden symboliserar vänskap och nostalgi"
Vadfan hände med alla som var med i den där musikalen?
Vad hände med Emil, Tove, Elaine, Sofie, John, Marcus, Therese, Magda, Lisa, Linda & Pauline?
Alla andra vet jag vad det blev av...
En sitter nere på den lokala sunkpubben och säljer koks, bruden jag var ihop med ska släppa sin första bok snart och jag, jag lever det hårda livet.

Vad hände med alla tider som var så jävla najs? Vad fan hände med ens längtan att ta sig ur hooden och göra karriär som musiker?
Vad hände med önskan att älska och känslan av att vara älskad?
vad hände med vårt självförtroende och vår längtan att uppröra och revolutionera?

Allt det där bytte jag bort....mot vad?
Mot en känsla av isolation, en känsla av hopplöshet inför omvärlden, en känsla av förnedring och diverse känslor sammankopplade med brustna hjärtan, falska förhoppningar och giftiga lögner. Jag köpte allt ihop, jag köpte lögnerna som jag själv berättade för mig, lögner som ”imorgon kommer allt att förändras”, ”imorgon kommer jag få som jag vill”, ”imorgon kommer hon älska mig”.
Men det förändrades aldrig, jag fick aldrig som jag vill och jag blev aldrig älskad...

Jag blev bara en enkelspårig dåre som slavade under mitt eget sargade psyke.
Men jag är ändå en av de ”utvalda” en av de som har ”tur” en av de få som lyckades lämna skeppet innan det sjönk helt och hållet. Jag mår dåligt varje dag för att folk som jag faktiskt älskar är kvar, och många av dem kommer att gå under och jag fasar för den dagen då jag står vid någon av deras gravar och lägger blommor för att gottgöra dem för allt ont jag har gjort. All smärta jag ger dem nu när jag måste bryta mina mönster.
Att bryta mönster gör ont, för det livet som jag har levt i flera år frodas inte på spontanitet, det frodas inte på frivilja....det lever ENDAST av att jag stod kvar i samma spår dag efter dag och nötte på, i tron om att jag kunde ta mig nånstans...Allas våra drömmar är sådanna som aldrig kommer uppfyllas. Ingen kommer ut levande i den här branschen.

Det gör ont i mig, och jag gör dem jag älskar illa. De ser mig som en svikare...en dessertör! Men det är ett krig där ute, och de som jag krigade för innan vinner inte, Det finns bara en person som är viktig i ett krig där alla slåss mot alla och det är individen...alltså jag INGEN står på min sida i det gamla riket, Nu är jag helt ensam igen, det är alle man för sig själv och jag har bara en punkt på checklistan varje dag:

GET OUT OF HERE CLEAN, SERENE AND ALIVE!