Nu har jag gått och tänkt nonstop i flera dar på tankar som jag inte har haft sen jag var i "THE DAM" (Amsterdam).
Varför är allt så surrealistiskt?
Det känns som allting som har hänt i mitt liv de senaste åren bara är en ENORM jävla moralkaka inbäddat i taggtråd.
En dag så vaknade jag bara upp och WHAM! där var verkligheten. En verklighet som var grym och bara oförlåtlig som en svärmors kyss.
Alla bitarna föll på plats: Grupptryck, fula gubben, ansvar som aldrig togs och en konstant flykt från det och verkligheten.
Jag hade levt för att ha "kul" men nu känns det som jag är helt inkappabel att ha kul. Just nu har jag ingenting som jag kan kolla upp som står under rubriken "kul". Droger och Alkohol är inte kul längre, musik är inte kul längre, film är inte kul längre.
Just nu är jag i nått jävla mellanting, jag har ingen aning om vad som är rätt, fel, upp och ner.
Jag känner igen ångesten från det "tidigare livet" den är kvar...Det ända som är annorlunda är att jag inte på någott sätt dämpar den, jag står bara kvar och tar den.
Jag har en existensiell ångest utan dess like, Jag vet inte vem jag ska lita på. Är verkligen "the good guys" de snälla? Eller är de bara ute efter personlig vinst som alla andra?
Det är svårt när man vaknar upp en dag och inser att allt man lever för är en lögn, en lögn som man tröttnat på. Men jag har tröttnat på allt annat också..och tillit har jag ingen alls. Många räknar dock med mig och litar på mig, och det ger mig ångest. Jag vill bara vara helt isolerad och inte störa någon, inte behöva ta ansvar för något.
Det känns lite som att jag är vilse i min egen hjärna, kärlek, relationer osv osv allt är bara kaos!
Jag försöker hitta något som håller mig frisk men allt jag upplever känns bara så jävla fejk, som om MTV producerar hela min existens.
Jag har trott så många gånger att jag har haft rätt när jag i själva verket varit så jävla ute och cyklat så det inte är kul. Finns det någon eller någonting som kan ge mig mitt förstånd tillbaka och isåfall vadfan är det?
Är det "gud som jag uppfattar honom" eller är det bara ett jävla påhitt av NA?
Jag ifrågasätter för mycket, men jag vet inte vad jag ska tro på, vem jag ska tro på eller vad som är fel med mig.
Kan jag vara schizofren?
Varför är allt så surrealistiskt?
Det känns som allting som har hänt i mitt liv de senaste åren bara är en ENORM jävla moralkaka inbäddat i taggtråd.
En dag så vaknade jag bara upp och WHAM! där var verkligheten. En verklighet som var grym och bara oförlåtlig som en svärmors kyss.
Alla bitarna föll på plats: Grupptryck, fula gubben, ansvar som aldrig togs och en konstant flykt från det och verkligheten.
Jag hade levt för att ha "kul" men nu känns det som jag är helt inkappabel att ha kul. Just nu har jag ingenting som jag kan kolla upp som står under rubriken "kul". Droger och Alkohol är inte kul längre, musik är inte kul längre, film är inte kul längre.
Just nu är jag i nått jävla mellanting, jag har ingen aning om vad som är rätt, fel, upp och ner.
Jag känner igen ångesten från det "tidigare livet" den är kvar...Det ända som är annorlunda är att jag inte på någott sätt dämpar den, jag står bara kvar och tar den.
Jag har en existensiell ångest utan dess like, Jag vet inte vem jag ska lita på. Är verkligen "the good guys" de snälla? Eller är de bara ute efter personlig vinst som alla andra?
Det är svårt när man vaknar upp en dag och inser att allt man lever för är en lögn, en lögn som man tröttnat på. Men jag har tröttnat på allt annat också..och tillit har jag ingen alls. Många räknar dock med mig och litar på mig, och det ger mig ångest. Jag vill bara vara helt isolerad och inte störa någon, inte behöva ta ansvar för något.
Det känns lite som att jag är vilse i min egen hjärna, kärlek, relationer osv osv allt är bara kaos!
Jag försöker hitta något som håller mig frisk men allt jag upplever känns bara så jävla fejk, som om MTV producerar hela min existens.
Jag har trott så många gånger att jag har haft rätt när jag i själva verket varit så jävla ute och cyklat så det inte är kul. Finns det någon eller någonting som kan ge mig mitt förstånd tillbaka och isåfall vadfan är det?
Är det "gud som jag uppfattar honom" eller är det bara ett jävla påhitt av NA?
Jag ifrågasätter för mycket, men jag vet inte vad jag ska tro på, vem jag ska tro på eller vad som är fel med mig.
Kan jag vara schizofren?