Idag så kollade jag på en musikal som jag var med och komponerade, agerade i och skrev manus till (på VHS och inte live).
Det var när jag gick andra året på gymnasiet och det var före den där tiden då man hade gjort bort sig totalt och låg på samhällets botten som en annan slammsugare var och varannan dag.
Kom och tänka tillbaka på tiden innan jag började droga tungt och hur jävla najs det var.
Jag hade fan en flickvän på den tiden...och hon var ju hyffsat snygg om vi ser till resten av skräcködlorna som man haft ihop det med....uäck! "Den här bilden symboliserar vänskap och nostalgi"
Vadfan hände med alla som var med i den där musikalen?
Vad hände med Emil, Tove, Elaine, Sofie, John, Marcus, Therese, Magda, Lisa, Linda & Pauline?
Alla andra vet jag vad det blev av...
En sitter nere på den lokala sunkpubben och säljer koks, bruden jag var ihop med ska släppa sin första bok snart och jag, jag lever det hårda livet.
Vad hände med alla tider som var så jävla najs? Vad fan hände med ens längtan att ta sig ur hooden och göra karriär som musiker?
Vad hände med önskan att älska och känslan av att vara älskad?
vad hände med vårt självförtroende och vår längtan att uppröra och revolutionera?
Allt det där bytte jag bort....mot vad?
Mot en känsla av isolation, en känsla av hopplöshet inför omvärlden, en känsla av förnedring och diverse känslor sammankopplade med brustna hjärtan, falska förhoppningar och giftiga lögner. Jag köpte allt ihop, jag köpte lögnerna som jag själv berättade för mig, lögner som ”imorgon kommer allt att förändras”, ”imorgon kommer jag få som jag vill”, ”imorgon kommer hon älska mig”.
Men det förändrades aldrig, jag fick aldrig som jag vill och jag blev aldrig älskad...
Jag blev bara en enkelspårig dåre som slavade under mitt eget sargade psyke.
Men jag är ändå en av de ”utvalda” en av de som har ”tur” en av de få som lyckades lämna skeppet innan det sjönk helt och hållet. Jag mår dåligt varje dag för att folk som jag faktiskt älskar är kvar, och många av dem kommer att gå under och jag fasar för den dagen då jag står vid någon av deras gravar och lägger blommor för att gottgöra dem för allt ont jag har gjort. All smärta jag ger dem nu när jag måste bryta mina mönster.
Att bryta mönster gör ont, för det livet som jag har levt i flera år frodas inte på spontanitet, det frodas inte på frivilja....det lever ENDAST av att jag stod kvar i samma spår dag efter dag och nötte på, i tron om att jag kunde ta mig nånstans...Allas våra drömmar är sådanna som aldrig kommer uppfyllas. Ingen kommer ut levande i den här branschen.
Det gör ont i mig, och jag gör dem jag älskar illa. De ser mig som en svikare...en dessertör! Men det är ett krig där ute, och de som jag krigade för innan vinner inte, Det finns bara en person som är viktig i ett krig där alla slåss mot alla och det är individen...alltså jag INGEN står på min sida i det gamla riket, Nu är jag helt ensam igen, det är alle man för sig själv och jag har bara en punkt på checklistan varje dag:
GET OUT OF HERE CLEAN, SERENE AND ALIVE!