Dying on the cross....redux.

Nu i juletid måste vi inse att det handlar om divinitet. Alla har vi våra kors att bära, alla vet inte vilket kors de bär, men vi bär alla på det.
Jag har varit vaken på egen maskin i över 2 dygn. Jag vågar inte gå och lägga mig, jag vågar inte drömma.

Likt Judas förråde Jesus känner jag mig förråd, min "bästa vän" knullar med mitt livs stora kärlek...jag råkade i vredesmod hota honom till livet, men pågrund av sin totala brist på respekt för mig och mina känslor så känns det ganska berättigat. För mig så försvann han egentligen för närmare 1 ½ år sedan.
Han försvann på Irland och skickade tillbaka en som såg ut som honom, men som inte alls var honom.

Jag vet själv att mitt missbruk och mina diagnoser gör mig till en vedervärdig människa, en människa som totalt saknar definition på ordet "sunt". Det är mitt kors att bära. Men att han själv gång på gång nedvärderar mig och sårar mig gör honom inte mycket bättre i min bok, jag skulle aldrig igen kunna göra nått sånt som han har gjort, jag gjorde det mot en gammal vän för länge sen och det förstörde hela vår vänskap, och jag vägrar göra det igen för jag vet själv att den smärtan är djupare än ett hot mot livet, den smärtan är så fruktansvärt hård, kall och nedvärderande så den kan döda. Och jag har gråtit varje ensam stund sen han berättade det och jag har gråtit varje natt för att jag inte kan leva upp till vad hon vill ha eller vad någon kräver av mig.

Jag avundas honom samtidigt som jag hyser ett enormt förakt, men man kan aldrig äga ett annat liv än sitt eget. Och man ska aldrig någonsin tvinga på sig själv på någon annan, det är därför jag sa till dig!
"Vi kan inte vara vänner för jag är en mentaltsjuk knarkare".
Men du svarade i humanitärton att du vägrade se mig som en diagnos, jag sa till dig!
"Du vill inte följa med dit jag ska"
Men det gjorde du ändå, jag varnade dig om och om och om igen!
Den mörka sidan av mig är den enda sidan som kan överleva och det har du hjälp till att bevisa, jag orkar inte med att lita på någon om alla fortsätter att sätta stora vassa dolkar i min rygg.

Då är det bäst om jag går i exile med min konst, långt bort ifrån mitt komplicerade kärleksliv, långt bort ifrån paranoida nätter fyllda med gråt, långt bort ifrån er.

Du har min välsignelse Nils
gör henne lycklig.

Diary of a madman in a world shot all to hell...

Återvänder till mitt forna format och skriver en rad här....efter noga överläggande med mitt eget psyke så tror jag att jag är nära ett nervöstsammanbrott.
Det sjuka är att EXAKT samma sak som hände runt den här tiden förra året händer just nu igen!
Jag förklarar min kärlek för en kvinna som avvisar mig, min bästa vän knullar med en annan kvinna som jag är mycket kär i....fuck!
Det här är ett jävla skämt, ett jävla mindfuck!

Efter gårdagens spektakel så antar jag att jag inte har så många vänner kvar heller...det sjuka är att när Pete Doherty hotar sin bästa vän till livet så är det ascoolt, men när man själv gör det så tycker alla att man är ett jävla svin.
Ruta ett igen...samma jävla ruta, samma jävla skit, samma jävla liv.
Världen funkar fan på konstiga premisser som jag inte förstår alls. Men det är väl som den där gamla Johnny Thunders låten..."Baby I was born to lose"

Fuck you...nu är det slut!

Jag har fått information om att över 10 personer läser den här bloggen, och enligt mina indie-rötter så ser jag migsjälv som en sell out.
För om över 10 personer tar del av dina verk så har man blivit mainstream och mainstream är inte riktigt min grej. Speciellt inte som när jag vet att INGEN av er som läser faktiskt fattar ett jävla piss av vad jag menar.

"Åhh jag får en känsla av det du skriver", Tror du jag bryr mig?
Jag försöker inte förmedla några jävla känslor, jag säger bara som det är: Jag är en smutsig knarkare och såhär är mitt liv.
Ni betyder inte ett jävla piss för mig, jag skulle fan sälja er till skamligt låga priser. Och om du tar åt dig av vad jag skriver nu så är du fan inte värd luften du andas.

Jag kommer lansera en helt ny blogg som fortsätter där den här skiten tar slut, men den kommer vara fri från fula jävla svin som er. Alla som är värdiga kommer hitta den...alla andra skiter jag faktiskt i.

Fuck you...nu är det slut.

mental crucifiction of the 10th degree, struck hard by the messiah syndrome

Jag låter er blicka in i mitt allra mest privata natt efter natt efter natt efter natt. Mina djupaste hemligheter visas för omvärlden som om jag vore en apa i en bur. Jag horar ut mina tankar, idéer, fantasier och känslor varje dag. Bara för att ni vill ha det. Jag hatar mig själv bara av den blotta tanken att jag i grund och botten bara är en hora som söker uppmärksamhet på ett patetiskt och vedervärdigt sätt som detta.

Jag skulle helst vilja kunna skita i att lägga upp det här, jag skulle vilja ha det i en dagbok som bara jag får läsa.
Men jag är beroende av uppmärksamheten precis som jag är beroende av drogerna. Den gör mig inget gott, den ger mig ingenting men jag måste ändå ha den...för att tillfredsställa mitt sjuka förvridna ego.

Det tjänar fan inget till egentligen, även om jag spikar upp mig på korset i min ensamhet så söker ni upp mig likt apostlar för att hylla min konst, den enda saken som jag aldrig kommer kunna vara nöjd med pga min otillräcklighet som konstnär.
Ni kanske tar mina ord som lag och sätter mig på en pirdestal och ger mig en roll som jag omöjligt kan leva upp till. Jag önskade innerligt för det i min ungdom men nu är jag tveksam om jag ens någonsin vill dela med mig av det jag skapar.
Men om jag inte gör det så kommer jag att gå under precis som att jag kommer gå under om jag delar med mig av det.

Snälla ha inte för höga förhoppningar om mig, för det sista jag någonsin vill är att ta känslans som ni kanske får av min konst. Men jag vet inte om jag kan göra det mer, eller om jag vill.
Jag vill bara gråta, jag vill bara att någon ska säga att hon älskar mig och jag vill bara att någon ska vagga mig till sömns i mitt stadie av katatonia.
Någon som kan viska att allt kommer bli bra i mitt öra när jag gråter, någon som kan ge mig ett leende.
Någon som kan älska min vidriga uppsyn.

Och om jag är på väg mot kullen bärande på mitt kors så stoppa mig inte. Jag är inte profet och jag är inte en förebild. Jag är bara ensam och miserabel, plågad & bitter.
Och känslorna som ni kanske får av mig är kanske inte alls de jag vill förmedla, missförstånd som leder till ett falskt hopp om att ni kan relatera till mig och förstå vad jag försöker säga.
Jag lovar ingenting för jag vet att jag aldrig håller det jag lovar.
Och om jag skulle få veta att jag har fått någon att på något sätt försöka kopiera min formula för "framgång" så skulle jag aldrig kunna leva med mig själv igen.
Inget jag gör fungerar, men det är det som är det vackra i kråksången...självförstörelse är den renaste, vackraste och sannaste konstformen som finns, och det är inte en uppmaning, det är snarare en varning.
För om ni fastnar och blir uppslukade av den konsten så är risken stor att ni inte kan dra er ur den...förrän det är för sent.

Nervous breakdown in the 21st century

Jag är utmattad, jag har tagit mig själv till den yttersta gränsen.
Jag stod och balanserade på kanten mellan avgrunden och frälsningen. Det är inget nytt för mig, jag har velat göra det hela mitt liv.
Och nu när jag äntligen gör det så är den glorifierade och romantiserade bilden för alltid förstörd.
Jag bytte bort drömmen för att få upplysning, En realistisk bild som tar mycket av det spontana nöjet ur konsten.
Men jag vet att jag inte gör det för nöjets skull, Det finns inget som heter "nöje" allt är bara en färdsträcka mot ännu mera skapande, men det fyller inte mig med glädje, lycka eller någon form av känsla. Jag måste bara få göra det.
Och om ni inte förstår så bryr jag mig inte.

Jag tvingar ingen att komma till mitt forum där jag delar med mig av mitt hjärta på alla sätt jag kan. Men det är något jag måste göra och något jag kommer fortsätta med efter att alla ni har hittat något intressantare att lägga er tid på. Jag måste bara få skapa, all annan tid är oviktig.
Jag måste få bedöva mig, ta udden av allt oviktigt som pengar, relationer, politik, religion, rätt, fel och allt annat.
Det spelar ingen roll, det fyller inget syfte för mig. Det enda som faktiskt fyller syften är kärlek & konst. Kärleken kan ta udden av verkligheten och konsten ger ett syfte med hela existensen. Men eftersom kärlek inte är ett alternativ för mig just nu så måste jag gå till andra faktorer för att kunna fortsätta en smärtfri existens.

Och även om återuppvaknandets i den "riktiga" världen smärtar mer och mer för varje gång så måste jag fortsätta...jag måste fortsätta tills kärleken hittar mig. Och om den inte gör det och gör det på mina villkor så finns det bara ett slut.
Det enda som ger mig hopp just nu är kärlek och tron att den kommer hitta mig snart. För jag har sett riktig kärlek, jag har känt den i två personer, Och en av dem är inte aktuell för den kärleken, inte från mig iallafall.
Att satsa allt på ett kort är farligt och borderline dumdristigt men för mig gäller det allt eller inget. Antingen är jag med henne eller så är jag själv, och ovissheten om hon känner likadant eller om hon bara leker med mig besvärar mig och är det sista och första jag tänker på varje dag.
Det finns inga kompromisser på de enda planen som betyder någonting för mig, inga jävla substitut eller halvhjärtade insatser får förekomma. Det är då man tappar "känslan" det enda som jag anser vara äkta och om jag inte kan få vara äkta så vill jag inte vara överhuvudtaget.

True love, the revival of real feelings and the final death of hate

Jag är sorgsen, jag är lite trasig, jag är ensam och jag är så oheligt kär.
Det enda jag vill ha och det enda som jag någonsin har velat ha är kärlek.
Kärlek är så en så otroligt stark känsla så de som aldrig har känt den aldrig ens kan börja att förstå den ultimata kraften som kärlek faktiskt är.
Bara det faktum att man kan vilja spendera all sin tid med någon som man bara har träffat två gånger i sitt liv fastslår bara det jag skrivit innan.
I all denna dekadens kan jag se ljuset som kärleken sprider, jag kan känna ett hopp i min tillvaro även när jag är på gränsen till döden, den slutgiltiga gränsen.

Jag blev tidigare idag frågad vad min definition av "himmelen" var.
Jag har tänkt över frågan väldigt länge och det enda jag kan se som "himmelen" eller "Nirvana" är att få ligga i ett stadie som hälften är som sömn och hälften vaken och få känna kärlek, ren och kompromisslös kärlek.
Inget sexuellt bara en spirituell känsla av total lycka och tidlöshet, den typen av tidlöshet som bara kärlek kan ge dig.

Och även om jag just nu är så långt ifrån den känslan som jag söker som det bara går att vara så känns det på något sätt ok.
Jag kan uppskatta det faktum att känslan finns här och det har den alltid gjort. Det enda vi behöver göra är att ta vara på den, vårda den och låta den växa till en enorm universell känsla av välbehag och extas.
Just nu är jag på botten och tittar upp, men utsikten är så vacker, det finns hopp, det kommer det alltid göra.
Och det hoppet får mig just nu att omfamna misären och ensamheten och få den att arbeta för mig istället för emot mig. Det spelar ingen roll om jag inte får det jag vill ha, för så länge som jag kan leva den här drömmen, den artistiska drömmen som innefattar den lidande och missförstådda konstnären så spelar allt det andra inte direkt någon roll.

Jag har för mycket kärlek att ge så att jag en dag kommer vakna upp och ha gett bort all...utan att få något tillbaka.
Den dagen kommer bli min sista.

Till Eli, Andy, Simon & Kelly
Goda vänner växer inte på träd.

Ode to survival of the fittest

Min plan kan gå i stöpet. Vad var det jag letade efter?
Hade jag lurat mig själv igen?
Var mitt påstådda förfall av det moderna samhället bara en fiktionell idé skapad av min sjuka vansinniga hjärna!
Alla dessa frågor, obesvarade.
Sökte jag ens svar?
Eller är allt bara en bluff?
En mästerlig plan utarbetad av min sjuka fantasi enbart för att rättfärdiga min sjuka beroende orienterade livsstil.
Var jag redan en karikatyr?

Konstigt nog skrämmer inget av det här mig längre.
Något som skrämmer mig är att jag om några timmar måste infinna mig hos fienden OCH samarbeta med dem för ett "gemensamt skäl".
Det hela känns som en enda stor komplott...
Vem försöker jag egentligen lura?
Jag var inte så viktig så att fienden skulle satsa enorma resurser bara för att få tag i mig.
De vet inget om mig, förutom att jag är offret och att jag blivit utsatt för ett brott.
Men blotta tanken på att jag har ett kriminellt förflutet, och fortfarande är kriminell får mig att ana ugglor i mossen.

Paranoia, den återvände som på beställning, den återvände när jag minst behövde den.
Men så länge jag inte ställer till med en scen så är det ingen fara.
Kommer min kaxiga attityd bli mitt fall? Eller kommer jag återigen kunna glida förbi och över allt som jag alltid gjort?
Men vad gör det egentligen om fienden tar mig?
Många bra böcker har skrivits i fångenskap, ironiskt nog kan jag inte namnge en enda.

Det slutgiltiga fallet kommer allt närmare, jag känner det på mig. Det stora nervösa sammanbrottet kan lura runt nästa hörn.
Om jag bara kan rida ut den här stormen, ge mig bara 26 timmar innan jag totalt krackelerar , Jag kan klara det här.
Min mentala överlevnad hänger helt och hållet på att jag håller en låg profil. Jag måste tänka logiskt, med hjärnan istället för hjärtat.
Det värsta scenariot ser mig välja mellan statens vrede och en pöbel som vill ha blod.
Pest eller Kolera?

Lost in the land of confusion, amphetamine psychosis and the mans on trial.

Lite mindre än ett dygn kvar tills rättvisa ska skipas.
En ung man som står framför ett rättsväsende som han inte ens har en 2%s förståelse för.
Ett system som kan skapa och förstöra män och kvinnor med bara en lite dom.
Jag har inte ens tänkt närmare på detta spektakel som jag ska få bevittna och till en viss del kontrollera utkomsten av, jag känner en vulgär känsla av makt då jag har chansen att förstöra framtiden för en 17-årig kokstorsk.

Jag är rädd för att den här "makten" ska stiga mig åt huvudet, och vad ska jag göra då....om mina ord blir för stora för min person?
Kommer folk förstå om jag missbrukar den lilla makt som samhällsmaskinen har gett mig?
Kommer de bara se en dåre, en galning utan motiv?
Eller kommer "geniet" i mig att lysa igenom?

Men vad gör egentligen ett geni? Är inte genier bara galningar som i sina hopplösa försök till att överleva den hårda verkligheten laddar upp sina känslor på löpande band? För att få nån form av förvriden och muterad bekräftelse?
För det är väl det som alla söker efter?
Man vill helt enkelt bara bli sedd som en utomordentlig medborgare av det moderna samhället, för att bli en utomordentlig medborgare så måste man ha status, status nu för tiden är lika med två saker:
Kändisskap & Pengar.

Idag så kom jag i kontakt med min egen dödlighet, Jag fick se liemannen i vitögat och han log mot mig, jag vet inte riktigt om det betyder att tiden är knapp eller om det betyder att det finns en plan för mig med.
Kommer jag falla tillbaka i gamla mönster?
Är det då som han träder fram och tar mig?
Att ens försöka lösa mysteriet med mina förutsättningar skulle enbart resultera i mentalt självmord.
Och som det var sagt; "Mörda hjärnan och kroppen dör"
Men när han kommer efter mig så ska jag springa, jag ska springa ifrån honom på alla sätt som går. Men när det är min tur så är det min tur, och det finns inget som någon kan göra åt det.

Jag vet inte ens om han har varit så nära som idag, men var han verkligen så nära?
Jag vet att jag kände samma tomhet som jag gjorde för ungefär ett år sen, precis innan jag hade ett nervöstsammanbrott.
Den här gången är jag dock förbered, den här gången kan jag rida ut stormen utan att falla i den patetiska fällan fylld med självömkan, rädsla & avsky.
Den här gången står jag över det, den här gången har jag växt, Jag vet att allt inte behöver bli exakt som jag förutsåg det, för så blir det ändå aldrig.

Vi är alla egentligen samma människa, vi har alla olika värderingar, tankar, bekymmer och drömmar. Det gör oss unika samtidigt som vi alla är exakt likadana.
Och med det i åtanke så är det inte lika farligt att vara ensam längre, jag kan omfamna ensamheten som aldrig förr och den skrämmer mig inte längre.
Jag är aldrig ensam, för världen är med mig.

Älskling jag har aldrig kunnat lära dig nånting
I bästa fall kan jag bidra med en känsla

Out running the devil, no more fear of the reaper.

En ung dam står och studsar en basketboll utanför ICA. Jag ser henne på ett långt avstånd, hon är ung och mycket vacker.
En gråaktig figur kommer dansandes över vägen, det är en liten späd kvinna. Hon har grånande hår och ett grått nattlinne, hon ser nästan ut som en älva. Hon stannar upp och tittar på den vackra flickan och hon börjar skratta. Hennes skratt går från att vara det som kan tänkas komma från en så späd varelse till ett manhaftigt och djupt barrytone-skratt.

Den vackra unga damen börjar nästan gråta och jag börjar röra mig mot dem för att se vad som händer, Den gråa älvan tar helt plötsligt tag i basketbollen och kastar upp den på taket.
"Ett" säger hon med en förvrängd röst medans hon hoppar upp på uppstaplade säckar med blomjord som ligger utanför ICA. Från säckarna hoppar hon upp mot en skylt som säger att det just nu är extrapris på biff.
"Två" säger hon när hon sliter ner skylten med sin nästan minimala kroppsvikt.
"TRE!" skriker hon när hon öppnar dörren som var gömd bakom skylten, hennes sjuka förvridna skratt ekar ut medans hon stänger dörren om sig.

En ensam korp kraxar till och glider ner mot den unga flickan. Korpen landar precis framför henne och förvandlas sakta men säkert till en man på nästan två meter.
Han har blåa ögon och en ganska grov kropp. Han är klädd i jeans och har cowboy-boots på sig.
Han tar tag i den unga flickan och skrattar det djupaste och mest ondskefulla skrattet som jag någonsin har hört.
Jag tar sats och springer ner mot honom, han ser mig inte förräns det är försent och jag knuffar omkull honom med hela min kropp.
Vi faller och han slår i huvudet.
Jag hann upp före honom.
"Tur det, för nu kommer vi vara tvungna att springa och alla försprång är bra försprång" tänkte jag.
Jag tar den unga damens hand och vi börjar springa, Vi hör en mörk hes röst bakom oss som flåsar oss i nacken och vi vet att det är han.

Vi svänger in på en allé med enorma pilträd på sidorna. Konstigt nog så skrattar jag, mannen är påtok för långsam för att hinna ifatt oss och snart måste vi vara säkra.
Men han ger sig inte, och han tar in på oss.
Vi springer in genom huvudingången och jag slår dörren i ansiktet på honom.
"AHHH!" han skriker till när dörren splittras i hans ansikte, Hans ansikte ser annorlunda ut på nått sätt. Han har horn, stripigt hår & tänder som de på en piraja. Han är arg jag kan känna hans ilska.
Vi svänger in i en lång korridor och jag ser ett dartbräde på väggen 4-5 meter längre fram.
Och när vi passerar den så sliter jag av den och slår den mot mannen som börjar ta in, men han är stark och han är snabb!
Han tar brädet ur mina händer, men jag har pilarna kvar.
Jag kastar pilarna mot hans ben och lyckas sätta den rakt över hans vänstra knä, han skriker till och sliter dartbrädet i bitar.
Jag vänder och springer igen, men var är den vackra flickan?
Det spelar ingen roll för han är efter mig och han är snabbare och argare än någonsin! Det ser nästan ut som om han har växt.

Jag svänger till höger.
Jag kommer in i en spegelsal, han är mig hack i häl....han luktar svavel nu.
Alla speglarna som han passerar sprängs och skärvorna flyger åt alla håll, De missar mig med liten marginal. En dörr står på glänt framför mig och jag kastar mig genom den, där hänger ett rep i mitten av ett rum utan golv.
Jag klättrar upp i repet, jag är helt utmattad och jag har bara min vilja kvar.
Han spränger båda dörrarna genom att dyka genom dem, men han missar repet och försvinner ner i avgrunden.
Men jag känner mjölksyran i mina armar och jag faller. Det känns som om jag faller i flera minuter tills jag slår i marken.
När jag väl landar så ligger jag som i ett träningsrum och en liten mörk dam står framför mig och skrattar.
"Gratulerar min son, du har sprungit ifrån liemannen" säger hon med ett leende på läpparna.
Jag säger ingenting utan sätter mig bara upp och känner varje muskel i min kropp...de är trötta.
"Om du undrar var flickan som du räddade är, så är hon i säkerhet".
Jag förstår ingenting...jag tänder en cigarett, och går därifrån.....

Came the last night of sadness
And it was clear she couldn't go on
Then the door was open and the wind appeared
The candles blew then disappeared
The curtains flew then he appeared
Saying don't be afraid

Come on baby... And she had no fear
And she ran to him... Then they started to fly
They looked backward and said goodbye
She had become like they are
She had taken his hand
She had become like they are

Come on baby...don't fear the reaper

The death of love, art immitates life..crucial defence for the computer age man.

Konst som ett koncept är dött.
Idag är allt som inte kan mätas i pengar totalt ointressant för alla.
Ingen förstår att vissas överlevnad helt och hållet hänger på estetiskaverksamheter som musik, bild, film eller skrift.
Om man inte är ute efter att slå så är man inget värd. Då är det endast en "hobby" ett vidrigt ord som jag känner mer avsky för än något annat.

Folk anser att ens passion inte är lika mycket värd som det man gör enbart för att överleva, det vill säga jobba.
Men om man har ett jobb enbart för att inte behöva kompromissa sin passion, då är det helt plötsligt en "hobby". Är man inte villig att sälja ut bara för att få pengar och erkännande är man helt plötsligt inte "konstnär på egna villkor" då är man nån jävla hobby-konstnär.
Jag är så urbota jävla trött på den korkade jävla massan som tror att man inte brinner för något bara för att man inte söker erkännande.
Men vemfan försöker jag lura?
Jag visste från början att ingen skulle förstå, för ingen förstår konst om de inte blir matade med sked. Om ingen viktigpetter med en ful jävla kostym och creddig lägenhet på söder säger "Det här är konst" så skulle fan 90% av den svenska befolkningen inte se skillnad på Van Gogh & Knasen.

Det är det som avgör om du är ett geni eller en dum jävla fåne, om du uppskattar känslan istället för bara verket så är du det.
Om man lever ut sina excentriska drömmar om att leva sin konst så kommer man korsfästas av massan som en "galning" och antikrist.
Det är därför vi andra är bättre än massan, för vi förstår vad som är konst utan att någon berättar det för oss.

Försök se bortom "tighthet", produktion, media & hype så kanske du med kan känna känslan som alla försöker förmedla.
Om inte så är du på fel ställe och jag ber dig gå från min blogg innan jag stryper dig.
Konsten är död, Länge leve konsten!

But you tell me, over and over and over again my friend
Ah, you don't belive we're on the eve of destruction.

I sold my soul to save rock n roll

Nu finns den att beställa, kassetten som kommer förändra hur ni ser på jesus, america, blues & rock och roll.
Victor Granat presenterar stolt:
"I Sold my soul to save rock n roll" Som finns att köpa på kassette för priset av 40 kr + frakt.
Innehåller kommande storhits som:
"The Song of the comming of the comming of the lord"
"Jesus bidding"
"No news for the blues"
"Requim for the american dream"
"Whatch You burn"
Och en riktigt jävla grym cover på smoke on the water....beställ av mig nu!

Jag slänger fan in lite filosofi-skit och dikter om ni köper skiten!

Waking up from the American Dream....thunderous danger and flat out of medicin 1 on 1 with Generation ecstasy

Röster pratar runt omkring mig i trädgården gjord av betong.
Höga hus överallt blickar med sina miljoner ögon ner på oss när vi vandrar runt i skiten.
Natten är fortfarande ung, och Nisse ger mig flaskan och säger åt mig att ta en djup klunk.
"än är det mycket kvar på kvällen" säger han.
Alkoholister tittar på oss som om de vore lejon och vi med vår flaska var gaseller.
Jag känner att jag måste pissa men då säger Nisse.
"Om du inte suger av en alkis får man inte pissa här."
Jag förstår precis vad han menar, det här är deras djungel, här gäller deras regler.
Tusentals händer sliter i mig och varma andedräkter som stinker av gin och gammalt rödtjut fyller min näsa.
Röster hesa av överkonsumption av alkohol är överallt, skratt fyllda med illvilja och åtrå för en till kropp att förtära och korumpera med sina vidriga lemmar och grumliga sinnen.
Jag springer, men allt går i ultrarapid, jag är livrädd och de kan känna doften av min rädsla, det gör att de hamnar i trans, som hajar runt blod!

Helt plötsligt vaknar jag till, jag sitter på golvet ihopkrupen inne på en nattklubb.
Jag sitter i ett hörn av en sluss som leder in till klubben från gatan, Alla är där.
Alla är jättefulla och stämningen är spänd och fientlig. Precis som innan ett riktigt hårt sommarregn så är luften laddad och tjock...nästan sötsliskig.
Helt plötsligt vinglar det fram en kille och drar tag i en av tjejerna vid bordet.
"Den här jävla fittan ska alltid vara så jävla märkvärdig, hon agerar som om hon vill ha kuk men sen så bara dissar hon en, VAFAN TROR DU HORA!"
Hans flickvän springer fram och försöker lugna honom.
"Men lägg ner nu för fan!"
Säger hon med gråten i halsen, förnedrad för nu vet alla att hon inte kan behålla en kille ens om hon försöker.
"Nej, den här jävla horan ska fan straffknullas!"
Någonting exploderar, vi kastas alla ut på gatan.
Jag kräks och jag känner smaken av mitt eget blod när min mage och mina lungor vänds in och ut. Alla utom jag och Nisse är döda.
Jocke, Elin, Malin, Becka, Clara, Daniel, Olivia, Joel ja alla.
Nisse sätter sig upp på knä och tittar på mig.
Jag förstår exakt vad vi måste göra, han hjälper mig upp och vi börjar springa.
Vi springer allt vad vi kan, vi hoppar nerför en lång trappa men likt katter landar vi båda på fötter.

Vi springer i flera timmar, vi gråter, vi sörjer.
Vi springer tills vi kommer fram till en enorm sandbank som vetter ut mot klipporna vid havet.
Nisse hinner före och kastar sig ut.
Jag stannar upp och ser honom falla i ultrarapid. Han slår i de hårda klipporna med en duns.
Jag tar sats igen och gör ett svandyk ut mot klipporna, medans jag faller säger jag till hans livlösa kropp som jag ser nedanför mig.
"Vi ska inte ta någon skit, aldrig! Jag älskar dig grabben"
Jag faller i vad som verkar vara flera minuter tills jag slår i och vaknar......

The one true roadmovie

We decided to make a movie, Silent in black and white.
I call it Zero the one true roadmovie.




I'm hungry, let's go get a taco.

Attack of The Voodoo-Nazis or rage is one hell of a drug!

Känslan slog på likt bra LSD, jag vaknade upp i ett stadie av förvirring blandat med hallucinationer, Mitt ansikte flöt runt i de speglande attributet av fönstret som vätte ut över ett nöjesfält.
"Tjernobyl" tänkte jag, Det ser exakt ut som i tjernobyl!
En grå himmel med inslag av gula sprickor där den kontaminerade solen lös ner över barn som skrattade och levde sina liv i den förbjudna zonen.
Vad var det Maltensson hade sagt?
Hade jag blivit varnad?
Medans jag tänkte tornade en storm upp sig.
"Var det något om Ku-Klux-Klan?" Tänkte jag medans jag tände en cigarett.
Jag tittade runt medans rummer snurrade snabbare än en centrifug på ecstacy.
Det var avgjort, enda sedan jag sa Ku-Klux-Klan var det avgjort.

Det gråa ljusa rummet fyllt till brädden med olika attiraljer som alla var direkt nödvändiga för vår överlevnad på den här platsen försvann.
Rummet förvandlades till gröndimmig timmer stuga i den stora naturen, någonstans i det mest incestoida området nära Mobile i Alabama.
Rytmen från en trolltrumma satte in de svinen som i en uråldrig vikinga lik berzerkar-trans.
Jag såg mig om..6 klansmän stod alla runt mig med enorma pålar som de slog ner i marken för att skapa den märkliga rytmen.
Ledaren sprang runt som spindel i hela rummet med enorm fart och hejade på sina undersåtar med skrik som enbart kan tänkas komma från en Banshee.

Han var som en Voodoo version av Hitler, han pekade på mig och skrattade en djupt mörkt jamaicanskt skratt, ett skratt så hemskt så vilket hetblodat däggdjur som helst skulle hamna i ett katatoniskt stadie av rädsla och avsky.
Han var en mutant en form av neo-fascitoid bastard mellan Hitler & en Voodoo-präst satt i en djup trans av förtärningen av kycklingblod och en väldigt stor dos salvia.
Sonen av en Voodoo präst som knullat Eva Braun i röven men ändå via sina kosmiska krafter fått ut en bastard så hemsk så den skulle kunna döda och våldta sin mamma innan den ens kommit ur livmodern.
"Om jag tar av mig kåpan..." tänkte jag i ett stadie av pubertal förvirring...
"Nej då kommer ju de svinen att slita mig i stycken" det var bäst att inte försöka spela hjälte, dem här jävlarna skulle slita mig i stycken i nån form av sjuk nazi-trans för att sedan våldta mitt hjärta medans det fortfarande dunkade.

Men Ledaren vände sig mot mig och skrattade igen, sen tog han av sig sin kåpa, Och det jag såg får fortfarande mina ögon att tåras upp, det jag såg var så fruktansvärt så det inte ens går att beskriva, rädsla och avsky fick en helt ny innebörd.
Men i hans ögon brann vreden och avskyn hos en miljon SS-soldater på PCP som fick gå fritt genom Nürnberg och döda allt i deras väg.
Soldater ledda av Creme de la Creme av Gestapo inte bara fascitoida utan fascistiska riktiga jävla prakt nazis!
Och hans ögon brann av vrede!

Jag skrek till och vaknade upp i en pöl av mitt eget svett. Allt var en dröm?
Allt var en mardröm. Det mörka rummet målade fortfarande upp bilder som jag inte orkade med. Jag var ganska medtagen av bilderna och scenariot jag just överlevt, vad i helvete hände?
Ingen frisk människa kan ju måla upp bilder av "Voodoo-Nazis" det låter ju som en b-film....
"Ingen idé att försöka tyda skiten" sa jag.
Katten tittade på mig som om jag vore helt efterbliven, med sin överlägsna min.
"Eller vad tror du kattjävel?" sa jag medans han vände sig bort och fortsatte sova.
Jag bestämde mig för att fortsätta sova, dock inte oberörd över att någonstans där ute fanns ett gäng oortodoxa nazis som använde voodoo för att hamna i en sjuk, muterad berzerkar-trans.
Voodoo-Nazis?.......Fyfan!

Brutal scores, crude men and vicious rage redux.

Från rummet ovan hörs den familjära sången av älskog, två kroppar i en sorts djurisktrans, två själar som i samspel suddar ut gränserna mellan tid och rum, två sinnen som lever i det absoluta nuet. Två sinnen som helt släpper den socialamaskeraden, utan en enda tanke på vad som händer runt dem, inget är viktigt just nu, det enda som finns är den brutala och uppriktiga ecstasen som de är totalt förlorade i, INGET spelar någon roll. Det finns ingen rädsla och ingen avsky, kanske enbart bara för en kort stund, en kort stund av total lycka.
Fullständig och fulländad temporär lycka då kropparna släpper ut ämnen starkare än några kemiska droger som kan skapas med mänsklig hand.
Om två minuter kanske känslorna är som bortblåsta och ersatta men den känslan som alltid kommer efter peaken, en känsla av likgiltighet, likgiltigheten kommer alltid efter peaken. Men just den här natten följs likgiltigheten av kärlek, en fortsatt trots mot den kraft som styr i universum, en fortsatt trots mot tid och rum.

Tomhet och tystnad den vackra symfonin av ingenting, ett lugn som avbryts av en ensam bil som kör förbi i den svala kvällen, Men åter igen är det lugnt. Som i ögat på en tromb, och mitt i stormens öga sitter jag, mitt i det vackra kompromisslösa lugnet av en förort i dvala.
Fyra grabbar går förbi på väg mot stormen, en av storm av känslor, alkohol och fördunklade sinnen, kanske kommer de tillbaka oskadda, men förhoppningsvis med en nyfunnen visdom för livet och alla dess hemligheter. Eller så blir de oberörda av natten så de förliser och fastnar ute i den enorma stormen, den som tar liv varje dag.
Men där jag sitter på en busshållplats i en förort i dvala, där finns lugnet kvar....om ens bara för en kort sekund till.

I mörkret på undervåningen tänds en cigarett, röken dras långsamt ner.
På övervåningen spelas fortfarande symfonin, och den berör, den är så hög så att den berör ensamheten på nedervåningen också.
Ett glas förs med stadig hand dirigerad av grumliga ögon mot en torr strupe, det går som på rutin.
Han startade det hela själv och kommer avsluta det själv, som det alltid har varit och alltid kommer vara. Han är lugnet själv, han vet vad han kan förvänta sig, för det är samma visa varje natt.
Men inatt var det annorlunda, inatt var det varken början eller slutet, det var målet, och inatt, ja inatt kom han först, inatt vann han....sitt personliga krig.

Requiem for the american dream pt1: A New Synapses

Det slog mig från ingenstans likt en stroke.
Vad var "drömmen" värd?
Drömmen är inte för oss, drömmen är för dem som kan ställa sig i ledet och finna sig i att hunsas av världen, folk som utan tvekan kan ta 400 slag mot ansiktet endast för att prisas av de enorma gråamassorna, den ignoranta gråamassan av människor som inte förstår eller inte vill förstå, människor som kan blunda och lita på att det som de matas med varje dag från okända män i stela kostymer som sitter högt i sina torn byggda av stål, kalla hjärtan och krossade drömmar inte är gift. Vi är inte dem vi byggdes inte för maraton-lopp vi är sprinters.
Och om vi skulle sättas in i den position där det vi brinner för, vår enda passion, det som håller oss vid liv blir ett jobb så skulle vi självförstöras.
Vi lever på lådvins-romantik och även om den vägen aldrig leder till bekräftelse, pengar och den amerikanska drömmen, så är det den rätta vägen för oss.
Vår fortsatta överlevnad hänger på frihet, en frihet som "stjärnorna" har sålt för sitt kändisskap, pengar och status.
En frihet de aldrig får igen.

Vi kan fortfarande själv bestämma, vi kan förmedla exakt vad vi tycker är rätt, viktigt & sant!
Ingen kan säga att det vi gör och står för inte fungerar bara för att det inte genererar ett "ha begär" hos den gråamassan.
Vi är diktatorer i vår egen värld och alla andra har ingen rätt att säga till oss att det som vi brinner för och lägger ner våra själar, hjärtan vårt blod, vårt svett och våra tårar i inte är viktigt då det inte får ett erkännande hos en korkad massa som blir tvångsmatade med McDonalds varianter av "konst"
Ingen älskar att vara en hora och dem som verkligen brinner för det dem gör inser det.

Helt plötsligt var jag tillbaka "at the scene of the crime" en plats byggd mitt i en ångest-metropol. Ett samhälle där unga flickor skär sig i armarna varje kväll ur ren frustration för att de inte kan leva upp till bilden som målas upp av falska människor med 2000 dollars leenden, de tvingas i en ung ålder att leva upp till både Madonnan och Horan i förvridna muterade ideal skapade av hjärtlösa, ansiktslösa män i sina ståltorn.
Medans pojkarna skriker ut känslor av total hopplöshet och frustration genom illa stämda instrument i fuktskadade och radonfyllda katakomber under en grå värld där ingen blir förlåten.
Alla med samma dröm, men nästan aldrig modet eller chansen att förverkliga den.
Ångest dämpad endast av statisktbrus från små tvaparater i nästan klaustrofobiska ungdomsrum.
Affischer på Kurt Cobain, Morrisey & Kent täcker väggar byggda av drömmar men genomborrade av rädsla och ångest, drömmar om storhet, drömmar om att ta sig ur skiten och bli något, drömmar som kommer krossas av verkligheten med sina muterade och sjukt perversifierade ideal!

Men det finns även en trygghet i misären, en trygghet om att samhället ut sin frustration på en dag kommer "rädda" en från allt.
"Hjälpa" en av leva ett liv med barn, villa & hund, ett liv fyllt med kompromisser ett liv att hat-älska, ett liv utan drömmar.
Ett liv av mittemellan.

Jag har förlorat men står ensam kvar, INGEN kommer till mitt försvar medans jag tar flera hundra tusen miljoner slag mot ansiktet och jag ligger redan ner och jag har ingen aning om jag klarar mycket mer.
Jag målar upp drömmar som jag inte kommer kunna uppleva, drömmar om lycka som inte finns på riktigt, drömmar om ett liv som inte finns i den verkliga världen.
Förlåt för att jag romantiserar men ibland håller det mig vid liv, Men egentligen är det bara ett långsamt, smärtfyllt självmord.
Men just nu känns det som den kalla tomheten i döden skulle vara en befrielse, ett ljus i en mörk tunnel, Men inne i mig lever ett sjukt ihärdigt, muterat hopp.
Ett hopp om att jag en får vara din riddare i vit rustning.

Jag älskar dig villkorslöst
Igår
Idag
Just nu
För alltid!

Till kärleken jag aldrig fick.

The Fear..

Tyvär är jag för feg för att dra härifrån och lämna er alla, även om det skulle rädda mitt liv.

Ingenting

Dem jävlarna tog oss en efter en, de ljög och bedrog oss med sanningen.
Dem jävlarna tog mina älsklingar, från krönet av kullen kan jag se min förlorade värld.

Mindless mutant slaughter on the 690, the road to the vile city scape

Förståelse för det mänskliga psyket är någonting som jag totalt saknar.
I ena stunden kan den cerebrala-maskinen även kallad hjärnan släppa lös känslor som får en att tro på kärlek, framtiden ja vadfan du vill.
Medans med en om inte ens den enda lilla jävla misstolkning av omgivningen så kommer hjärnan att gå ner i en form av spasmisk, kannibalistisk process som sliter ut det sämsta ur oss alla.
En process så farlig så de flesta hjärnor inte ens är medvetna om att de spränger sig själva från insidan ut med en nergående spiral av katatonisk förfäran...rädsla och avsky i sin renaste form.

Om jag inte skulle förklara vad det är som oftast leder till det här hade jag inte bara varit sadistisk utan även ignorant. Och den dagen då jag själv känner att jag inte är skolad inom ämnena jag skriver om så lovar jag att jag skjuter migsjälv.
Det jag självklart pratar om är kärlek.

Anledningen och svaret på världens alla problem, Vi måste ha det för att kunna leva utan att bli förbittrade giriga svin, och om vi överexponeras av den så blir vi giriga svin, vi blir beroende av den, och då blir vi inte mycket mer än simpla pundare som istället för sin smutsiga fix heroin måste ha ett muterat tillstånd av samlag, ett sjukt beroende av fel sorts närhet & bekräftelse.

En hel generation av kåta, svettiga svin som måste tränga in i allt som tillåter. En generation skapad av aspartan-tv och lågbudget porr som går efter 00:00 på skumma betalkanaler.
En generation så såld på "The American Dream" och "The American Way" så de inte inser att om man slår upp "America" i en ordbok så är det en synonym för "Aspartan & Fake".
En generation av urblåsta mediekåta horor & svin, som skulle suga vad som helst för sina 15 minuter.

Allt jag skriver är bara en reflektion av min sexuella frustration, men det är svårt att inte vara frustrerad när man alltid är en vän och aldrig en pojkvän.

Kung-fu Fighting the fear and learning to leave the loathing mano a mano on the fox farm

I 18 månader har jag gråtit migsjälv till sömns.
I 18 månader har jag bara haft en enda sak och person i tankarna.
I 18 månader har jag blivit avvisad, lärt migsjälv hur jag kan hata migsjälv och lärt mig allt om mina sämre sidor.
Men det sjuka är att det finns fan inget stopp på skiten, det bara fortsätter och fortsätter i en lång jävla spiral av självavsky, ilska, vrede, hat och paranoia.
Ibland så tror man att man har en jävla anstymmelse till chans att kunna lyckas, men då slits allt bort från en på mindre än 2 sekunder och man bli tillslut bara lämnad i en enorm jävla grop som man inte kan klättra ur.

Och gropen blir bara större och större för varje dag som går, Man får falska råd av alla och man tar naivt till sig dem för att sedan återigen falla ner i ett jävla hål.
Det finns en gräns som den mänskliga kroppen kan ta, den gränsen har jag gått över för länge sen...men jag fortsätter bara ta emot skiten om och om och om och om igen!

Jag försöker intala migsjälv att "nu ska det fan bli annorlunda" bla bla bla...men det blir det aldrig, så fort jag ser henne så är jag på ruta ett igen.
Och tyvär så kräver drastiska stunder som denna drastiska lösningar och eftersom hon nästlat sig in så långt i min vänskapskrets så måste jag ta farväl av dem alla. Jag måste flytta till Rio och starta ett nytt liv för så här kan jag inte ha det.

Om jag inte kommer bort från alla här så kommer jag dö..Och det är egentligen vilket som, för om jag måste vara kvar här kommer jag alltid att påminnas om hur jävla misslyckad jag är och om allt jag vill uppnå men aldrig kommer kunna. Och om jag inte får leva här med henne...så kan jag lika gärna dö.

Fear and Loathing in Las Vallentuna or breakdown on the first floor

Helt plötsligt skiftade ljuset i baren, jag tittade upp och såg en syn laddad med dekadens, förfäran och avsky. Alla ögon stirrade på mig, det var nästan som i en riktigt gammal film där alla ser skurken kliva in genom dörren och musiken slutar med ett ryck.

Det grep tag i mig och helt plötsligt stod jag i mitten av ett slaktrum och jag var kreaturet. Nu väntade jag endast på att någon neo-fascistisk incestoid redneck-bartender skulle spotta ur lite tuggtobak och säga med den där rösten som exakt alla kan imitera och vet låter; "Vi gillar inte din sort här" varpå jag säkerligen skulle svarat; "Jag är ledsen, jag ska genast gå". Men det fanns inte en chans att de skulle låta mig lämna den där baren, den där kvällen utan att jag skjöt mig genom dem, jag skulle få jobba för mitt liv och det visste vi alla om.
Och Bartendern skulle svarat; "Nej det ska du inte alls pojk, vi ska ha lite kul med dig först".

Man kunde skära spänningen med en kniv då jag helt plötsligt slås av en överhängande känsla av Deja Vu!
Jag har skrivit det här förr och jag har varit i exakt samma situation när jag gjorde det, Chocken slår mig men jag måste avsluta det här, ingen idé att försöka lista ut hur deja vun egentligen skulle spela någon roll i det stora sammanhanget, förutom en läskig känsla av att livet går på repeat, skit samma.

Man kunde skära spänningen med en kniv då jag helt plötsligt slås av en överhängande känsla av Deja Vu!
Jag har skrivit det här förr och jag har varit i exakt samma situation när jag gjorde det, Chocken slår mig men jag måste avsluta det här, ingen idé att försöka lista ut hur deja vun egentligen skulle spela någon roll i det stora sammanhanget, förutom en läskig känsla av att livet går på repeat, skit samma.

Spänningen var av det mest hostila slaget, lantisarna satt i sina hörn och vässade sina knivar för att snabbt kunna skära hål i min sköra kropp och sedan knulla hålen i kroppen tills den når ett stadium då den mer liknar köttfärs än en kropp.
"Jag förstår" var det ända jag kunde få ur mig..
Jag försökte läsa av hur många som verkligen fanns där inne men det enda jag kunde se i den dunkla belysningen var en massa hånleenden som alla saknade några tänder.

Min mun var torr även om jag hade druckit 4-5 öl vid det här laget, det var "go time" och jag försökte komma på ett sätt att ta mig ur den här knipan.
Då dörren plötsligt öppnas och där står hon, en ros växt ur betong, en ängel bland svin och inte minst min räddning.
Hon glider fram genom rummet och sätter sig brevid mig, pöbeln som har ett kollektivt hånleende slutar genast att le, de ser henne lika väl som jag och de förstår att det inte kommer bli någon lynchning ikväll. Missnöje blandad med förtjusning för denna vackra kvinna fyller rummet och slår ut den hemska känslan av rädsla och avsky.

Hon sätter sig ner och säger; "Hej, Mitt namn är Elin".
Resten av kvällen är mer eller mindre en soppa, eller en häxblandning av olika konversationer med människor som jag endast kan beskriva som färglösa plumpar i en svartvit värld där det enda i färg är henne och hennes röst.

Och för att inte falla i den fälla som utgörs av misslyckande, rädsla och avsky måste man ibland avsäga vissa "privilegium".
Dessa privilegium är ibland kärlek, sex och lycka alla av dem kan ses av många som vitala för en fungerande existens i den här sjuka världen.
Men vissa av oss lever på existensminimum.

Onsdagar i Vallentuna are decadent and depraved!

Jag har nästan vaknat ur ett nästan katatonisk stadie av ren vrede med en twist av frustration & paranoia.
Jag är fortfarande förbannad men jag känner att det börja släppa lite lätt nu men snart kommer det på igen.
Rädslan slog mig flera gånger om likt en enorm hammare av all guds vrede.

Nya försök att finna det som alla söker, någon sjukt muterad och dekadent version av "drömmen" men drömmen har förvandlats till en mardröm medans tusentals stackars satar inte har en jävla aning om det själva. De jagar bara på, natt efter natt efter natt efter natt.
Vad är det som de jagar, eller är det kanske de som är de jagade?

Jag tror fan inte att det skulle finnas något värre än att jagas av sina egna drömmar i ett sjukt och muterat tillstånd...drömmar på rohypnol utrustade till tänderna med sylvassa knivar och massförstörelsevapen för sinnet. En sannerligen skrämmande tanke och en ännu mer skrämmande realitet som jag just nu lever i.

Mina värsta farhågor besvarade i ett oändlig montagé av mentala nidbilder som hemsöker mig så fort jag blundar, katatonia, rädsla och avsky som inte är av denna världen...ingen idé att försöka lista ut vad fan det är som händer för det här tillståndet vilseleder mig bara djupare in i en mörk och hatisk noir-värld som jag själv målar upp.
För första gången på mycket länge så känner jag rädslan, den där primitiva känslan som kommer smygande upp längs din ryggrad, iskall, klibbig och så ren så den skulle skicka vilken medelsvensson som helst in i ett stadie av ren katatonisk ångest som skulle kunna representeras av en helt horribel syra-tripp.

Men nu skulle det fokuseras på helt andra saker, det katatoniska tillståndet av total rädlsa och avsky är snart slut och då finns det bara en sak att göra, fylla på!

Dubbelt upp till Tsaren!

Late night Hate with Dr. Peyote Williams....

Inget finns förutom den här eviga jävla misären, Man kan inte vinna, vad man än gör, hur heroisk man än försöker vara så slutar det ändå med att någon annan vandrar iväg överlevande i slutet med flickan.

Aldrig vinner man, aldrig får man känna segerns sötmna, ALDRIG kan man känna den där känslan som man söker, ALDRIG FÅR MAN SOM MAN VILL!
Man måste alltid känna sig besegrad för att man inte är tillräcklig som människa, man gråter sig till sömns varje natt för att man är en patetisk jävla loser som aldrig kommer kunna göra någonting åt det, Man är förevigt förälskad men man kommer aldrig kunna känna kärleken, för kärleken tillhör inte mig. DU STJÄL DEN FRÅN MIG VARJE DAG, VARJE VAKEN SEKUND SÅ TAR DU DEN IFRÅN MIG!

Och hur mycket av mitt hjärta jag än lägger ner i nått så är det den halvhjärtade pisskvarts skiten som jag får beröm för...vad fan vet ni? Inte ett jävla skit, håll bara käften och dö era jävla fittor ni är inte ett skit, ni är smuts.
Det är slut nu, aldrig igen!

Let's remember those good ol' times...

Idag känns det konstigt, nästan som om det var som för kanske 2-3 år sen.
Vi kände inte varandra så bra och vi sågs bara ibland....så det kan gå.

Ibland kan jag inte skriva långa vackra epos om mitt totalt ointressanta liv, klä historien i ett vackert språk bara för att lura er alla att det faktiskt är intressant.

Idag är en sån dag, jag känner inte direkt att jag kommer kunna skriva ett vettigt inlägg där jag tar upp viktiga saker, Idag ska vi bara komma ihåg det som har varit, och det som har varit bra...allt annat är oviktigt.


Jag älskar dig fortfarande av hela mitt hjärta.

Down the Stairway to Heaven and into Hells Kitchen

Just nu blir en liten flicka utnyttjad av sin far.
Just nu blir flera tusentals människor packade i kontainrar som skickar iväg dem för att säljas som slavar.
Just nu kommer en rik människa undan med mord.
Just nu blir en naiv liten flicka nerdrogad och våldtagen av hennes "vänner".
Just nu kräks en flicka upp sin middag för att hon inte kan leva upp till Hollywood-idealet.
Just nu gråter barn sig till sömns för att deras föräldrar grälar i rummet intill.
Just nu släpper en mamma sin dotter för att ta en fix.
Just nu lämnar en far sin familj för att han är rädd för ansvar.
Just nu sätter sig en berusad mor i sin bil och glömmer spänna fast sin son i passagerarsätet.

Just nu skiter ett gäng berusade killar i att tjejen som bara ligger där skriker och gråter för "hon hade utmanade kläder och hon var full".
Just nu försöker någon sublimt köpa sex genom att erbjuda droger, och när de kickar in så tar han för sig utan att höra någon klagan.

















Just nu önskar jag att jag var din hjälte...

The American Way into oblivion

Inatt vaknade jag upp, jag vandrade mitt ute i den svala höstnatten när det plötsligt slog mig.
Hans ord ekade likt ett mantra i mitt huvud.
Och först då insåg jag att jag har levt och skapat av helt fel anledningar, jag hade köpt in i propagandan som vi tvångsmatas med sen barnsben. Vi förstod varandra mer än någonsin den där natten då vi bara satt i en dimma av alkohol och pratade, men viktigast av allt så förstod vi nu vad som krävs av oss för att vi ska kunna göra allt vi vill och leva ut alla våra drömmar, drömmar som jag trodde var förlorade för längesen. Vi fann varandra pånytt och jag känner mig ärligt talat född pånytt. I en tid där jag har ifrågasatt migsjälv, mina vänner och min familj så träder han fram och säger allting som jag var tvungen att höra, Allting som jag faktiskt har tänkt på och försökt reda ut själv och med hjälp av andra människor som anser att för att få ett lyckat liv så ska man vara en kugge i den stora maskinen.
Han hjälpte mig att komma till insikt och nu är vi två som tillsammans ska trotsa denna maskin eller åtminstone försöka få andra att förstå att det som egentligen är det viktiga. Den där känslan som alla har haft, den där känslan som kan återskapas på så många sätt, men för det första så ska vi ge oss själva den känslan.

Inte ens i min totala uppgivelse inom ämnet kärlek lämnade han mig utan ord, inte ens på den frågan som egentligen är omöjlig för honom att besvara var han mållös. Han visste...eller iallafall så prickade han rätt i allt han sa.
Jag vet inte vad jag ska göra åt det fortfarande, jag vill kunna ge tillbaka den där känslan som hon ger mig varje gång jag ser henne eller ens hör hennes röst.
Vi har även pratat om det, Hon & Jag.
Hon beskrev känslan av att vänta på den man älskar, att den personen ska komma och på ett visst sätt rädda en från allt, om bara för en kort sekund. Den där speciella känslan där livet faktiskt kan kännas rättvist och underbart. Den där känslan som är så oskuldsfull men ändå så fruktansvärt stark så om man skulle uppleva den hela tiden så skulle man dö inom loppet av 6 månader...eller mindre.
En känsla som aldrig kommer, en känsla som hon saknade och en känsla som jag väntar på och antagligen kommer vänta på tills en av oss dör. Och hur mycket jag än vill så kan jag inte ge henne den känslan och det tär på mig....det tär på mig så fruktansvärt jävla mycket.

Jag kan faktiskt inte ens komma ihåg när jag ens var i närheten av den känslan, den där ÄKTA känslan där båda inblandade bara vill den andra väl. Den där stunden då allt annat blir oviktigt så länge man har ett par ögon att se in i, så länge man har en röst som viskar vackra ord i ens öra. Så länge jag inte har den totala upplevelsen, den totala känslan av besvarad äkta kärlek från just henne så kommer jag aldrig vara nöjd.

Få saker kan jag gå genom eld för men hon, ja hon är en av dem.

Till Alve.
Ta ingen skit från de där svinen vid pärleporten!
Vila i Frid.

The Villians

WHO'S WATCHING THE WATCHMEN?

Noir

I had a case to crack, and the only thing standing in my way was a women loaded to the brim with a bottle of Wild Turkey and a .34
I was in for a long night, maybe the longest of my life...

Vindication

Vaudeville

The Verdict

If you wanna hang out you got to take her out...

Snabb visit i dekadensens högborg, mycket kärlek, mycket sorg, mycket kokain men för lite riktiga känslor.
Återigen tillbaka på ruta ett, en ruta som man måste älska men samtidigt hysa ett nästan obefogat starkt hat emot.

Men ruta ett har även sina ljuspunkter.
För både du och jag vet att det aldrig skulle vara ruta ett om det inte var vi som stod på den tillsammans.
Och när jag är med dig så kvittar det faktiskt om vi är fast och inte kommer någonstans.

Att säga att jag älskar dig skulle vara en underdrift och det är sant.
Men nästa vår, då går du och jag ut på luffen igen min vän...

Random acts of violence

You stood by and watched with awe

As my heart turned into a jigsaw..

What you can't say in words...

....Will always find other ways to get out...

...And whatever comes your way you can never be certain of...

...The ways of love, but if I know one thing it is...

...The imminent feel of loneliness & despair that comes with failure.

Sometimes the only thing you can count on is the kindness of strangers, sometimes and sometimes only miracles have been known to happen, and when they do happen they tend to be grand...but there is nothing grand about this, and there will never be anything grand about us and nothing grand about me.

Sometimes some things are too hard to say out loud and sometimes they are said too often....and sometimes never too much.

Vendetta, Fatwa & Beef coming your way!

Idag har jag läst DEN sämsta jävla bloggen i mitt liv, det är nått jävla driftkucko på Aftonhoran.com som häver ur sig korkade och värdelösa åsikter om värdelöst skit som typ dansband. För att inte nämna hans fuitila försök till att vara cool och indie genom att skriva ner saker som i de otränades ögon skulle få honom att framstå som en musik-purist vilket han absolut inte är.
Killen är så jävla sämst så han prisar skit och dynga som The Ark och sedan ens försöker göra en antydan om elitism och god smak inom det kulturella ämnet musik?
Lyssna här din jävla idiot-hora! Din jävla blogg är så jävla ointressant så jag tror fanimej att jag ska beställa ett sånt där "förstör din fiendes liv" kitt från de där Koreanska företaget som AftonHoran jiddrade om innan, bara för att jag tycker du ser ut som stryk och dina åsikter suger på ett stort proverbiellt klittollon!
Det här är en krigsförklaring mot dig, Aftonhoran och alla som från och med den 27e Augusti 2007 klockan 19:30 läser din fula jävla skitblogg!

Jag ska fanimej marknadsföra den här bloggen så jävla hårt så jag tillslut kommer få en jävla armé av arga, bittra, musikaliskt elitiska revolutionärer som backar upp skiten jag skriver.
Till skillnad från dig som säkerligen har flera 100 000 läsare i veckan...som alla är släkt med dig och/eller retarderade! Du är precis som alla andra en pengakåt jävla media-hora som suger på media-kukar tills du kräks bara för att kunna få dina 15 minuter, Men jag behöver inte förbanna dig ännu mer än vad jag redan gjort....för du vet att det som skiljer dig från mig är att jag är en riktig konstnär, en RIKTIG författare, EN RIKTIG MUSIKER....medans du är nån jävla kalle anka variant på allt det åvan-nämnda.

2007 en festival oddyssé

2007 ett nödens år, ett år som är fullständigt och totalt jävla befriat från vad som kan kallas evolutionerande händelser, Saker som för den mänskliga existensen vidare.
Under det här året har snarare allting devolverat till en degenererad sörja av aspartan-kändisar & "reality"-smörja som tar avstånd från allt vad god smak heter och kan liknas vid.
Vid den minsta anblick av den lokala blaskan som raddar upp "kulturella/nöjes händelser" så märker jag att Paris Hiltons dubbla fängelsevistelser listas där som 4 separata händelser....VAD I HELA JÄVLA HELVETE ÄR FEL MED DEN HÄR JÄVLA VÄRLDEN?!

Men eftersom jag har för god smak för att ens brusa upp längre och bli stereotyp som alla andra jävla sopor som sitter hemma och har glammiga drömmar om att bli något i den här sjuka äckliga skit-världen så drar jag och kör ett patenterat "Crushing Weight-inlägg".
Det enda som har räddat mig från total jävla lobotomering på alla emotionella, sexuella & spirituella plan är det underbara konstnärliga redskap kallat musik. Festivaler.
En plats där man kan släppa den sociala maskeraden som råder ute i samhället för att endast dra fram sina djuriska drifter och lustar som jobbar i en oändlig symbios tillsammans med rockmusik. En symbios som i för stora och okontrollerade doser kommer att döda dig, men en symbios som i för stora och okontrollerade doser kommer att rädda och förändra ditt liv.

Musik som görs av pionjärer som vågade trotsa de samhälls ideal som fanns. Slukade av ett oändligt uppdrag att förändra orättvisorna runt om i hela världen, En längtan till revolution, En längtan till att göra den förändring som aldrig kommer komma.
Men så länge som Dinosaurierna lever och sprider skräck i de riktiga konstnärerna och de falska konstnärerna säljer sina själar för 15 minuter i rampljuset så kommer världen att se likadan ut.
Vi strävar alla efter att förändra det vi tycker är fel och jag ser det bara på ett sätt....
Antingen är du en del av problemet eller en del av lösningen.
Klyschigt som fan men det är det enda man kan vara i en värld där nyskapande möts av facklor och högafflar och "följa john-syndromet" belönas med pengar, makt, kvinnor och respekt..


Sen skulle jag vilja hälsa grattis till min bror Nils Malmberg som fyller år den 16e gratulerar min vän, nu är du en stor pojke!
Även ett litet välkommen hem min älskade vän till....ja du vet vem du är.

Did you ever know that you're my hero?

It must have been cold there in my shadow,
to never have sunlight on your face.
You were content to let me shine, that's your way.
You always walked a step behind.

So I was the one with all the glory,
while you were the one with all the strength.
A beautiful face without a name for so long.
A beautiful smile to hide the pain.

Did you ever know that you're my hero,
and everything I would like to be?
I can fly higher than an eagle,
for you are all the wind beneath my wings.

It might have appeared to go unnoticed,
but I've got it all here in my heart.
I want you to know I know the truth, of course I know it.
I would be nothing without you.

Did you ever know that you're my hero?
You're everything I wish I could be.
I could fly higher than an eagle,
for you are all the wind beneath my wings.

Did I ever tell you you're my hero?
You're everything, everything I wish I could be.
Oh, and I, I could fly higher than an eagle,
for you are the wind beneath my wings,
'cause you are all the wind beneath my wings.

Fly, fly, fly high against the sky,
so high I almost touch the sky.
Thank you, thank you,
thank God for you, the wind beneath my wings.

Varför vi är så jävla bittra!

Jag har suttit och tänkte lite på varför vi 70 & 80-talister är så jävla uppgivna och bittra på hela jävla världen...

Någon jävla anledning måste ju fan finnas till att vi inte pallar fixa "riktiga" jobb, det faktum att vi hellre röker braj än super, knullar med allt som rör sig och bara gör kass glättig jävla bögmusik (jag menar Green Day & Tokio Hotell, vafan!).

Vi suger dessutom på den största kommerciella kuken sen tuggummi-poppen och glamrocken på 80-talet.

Medans forna profeter som Red Hot Chili Peppers & U2 är upptagna med att slicka amnesty och drogavvänjningsprogram i deras skitiga jävla rövhål!

De anti-kommerciella "fuck authority" banden som Metallica, Ozzy Osbourne, Guns n Roses osv osv har förvandlats till freakshows som enbart lever på den merit av att de faktiskt var något att ha för 20 år sedan.

Dessutom överknullas våra stackars jävla böghjärnor av skitfilmer som hyllar United States of USA, God Bless America är fan en slogan som aldrig använts mer än nu, och USA har blivit franskt-arroganta.

Och den ökända "formulan" är tillbaka i musikvärlden (men det tar vi en annan gång).

Sverige lider av hybris som alltid och vi tror att vårt lilla förhud till land kan göra någon skillnad i den stora världen...tänk om era billiga horor!

VAFAN TROR NI ERA JÄVLA BÖGJÄVLAR!

Nu har när jag demonstrerat den bittra vrede som fyller mig och många av min "kull" så kommer det en liten förklaring av hur fan vi blev så jävla arga.

ALLA sköna människor som föddes på 40, 50 & 60-talet är antingen döda eller frikyrkliga jävla sellouts.

Det är fanimej omöjligt att vara visionär i en värld av missionärer som alla försöker lura oss på våra pengar och ge oss ideal som är omöjliga att uppnå. Som den där fula jävla horan som kom på MTV cribs, jag menar vafan! Som att vi inte hade nog med komplex när vi såg snygga människor som tjänar mer pengar än oss, får kuken sugd av snygga jävla bitches och har mer jävla pengar än vad man skulle kunna köpa en fucking jävla 474a för.

Nu ska vi fan få se vadfan de har hemma också!

Visst du sitter vid din jävla skärm och skriker "JANTELAGEN", Jantelagen kan suga min kuk!

Ingen har några ideal längre! Alla snackar dyrt och heligt om skit som amnesty och greenpeace men inte fan tänker de kompromissa sina jävla dyra hus och skit endast för att de är ett gäng jävla hycklare.

Jag är fan exakt likadan men jag skiter i vilket, amnesty kan suga min balle, bono kan suga min balle och sist men inte minst kan alla jävla band som spelas på tv suga min balle!

En skev syn på sex, livet och mänskligheten...

De som förstår det här med livet är få och långt emellan. De flesta kanske inte reflekterar över varför man måste göra saker som egentligen bara är där för att man måste avsluta saker snabbare för att kunna låsa oss som människor.

Mat tex, Den tiden du inte spenderar på att vara hungrig spenderar du oftast på att planera nästa mål eller vara helt utslagen efter att du överätit för att du inte åt någon frukost, lunch osv osv.

Om hunger och mat inte var någonting som var absolut nödvändigt för min fortsatta existens så hade jag slutat att äta för länge, länge sen.

Om man tänker på all tid man spenderar på mat, sömn och sex och annat som inte egentligen spelar någon roll så är det sjukt lätt att man blir deprimerad.

Det är så jag kommer till huvudtesen!

Allt som ALLA någonsin gjort och någonsin kommer göra kretsar kring sex!

Denna vidriga akt där man utbyter kroppsvätskor med varandra, jag tyckte själv att det var ganska fräckt när jag var yngre, men på äldre dar så har jag börjat inse att det enda som sex gör är att det fördunklar våra sinnen och sätter oss i en typ av djurisk-trans.

Denna form av djuriska lusta är det enda som gör att vi människor inte är ett dugg bättre än andra djur.

Många påstår att vi skulle vara överlägsna andra djur på grund av våra tekniska "under" men det spelar egentligen ingen roll då historia är ett fictionellt begrepp som uppfanns av oss människor i ett litet försök till att berättiga vår totalt meningslösa existens. Vi är som exakt alla andra djur vi tillför inte ett jävla skit, det enda vi människor gör är att förnedra, förorena och förpesta våra djurvänner och naturen de lever i, endast för att vi ska kunna vältra oss i saker som har ett fictionellt värde som vi människor har satt på det.

Egentligen spelar ingenting någon roll eftersom allt kommer sluta på samma sätt, förmultning och död.

Det som jag brukar sätta ett pris på är upplysning och hur jag ska få den, Tyvär så är även det någonting av fictionellt värde.

Sen är det ju bara skitsnack att säga att det jag sätter värde på är mer värt än tex någonting så "trivialt" som en ny tröja eller en ny bil.

Men det tåls att tänka på, vad ÄR egentligen viktigast här i livet?

NI KOMMER RUINERA MIG ERA JÄVLA SVIN!

Idag fick jag just ett besked att jag är skylldig hororna på Tele2Comviq 620 svenska riksdaler.
En summa som inte hade existerat om inte de äckliga jävla kuksugande, hatiska jävla neo-fascist svinen på SL hade hatat den fattiga massan som utgör stockholms befolkning!
Här finns det nämligen ett system som gör att du kan betala dina buss och tågfärder med mobiltelefonen, kanske ett smart system säger du?
FUCK HELL NO!
Det är ett system som endast är framtaget för att ruinera fattiga jävla bönder som migsjälv och alla andra som inte har tillräckligt med pengar varje månad för att köpa de SNORDYRA jävla månadskorten och den andra jävla skiten som man kan åka på. Detta är en jävla komplott för att jag och mina "kamrater" ska behöva slänga våra surt förtjänade pengar på att transportera oss när vi bara behöver betala 20kr extra i skatt så skulle hela systemet kunna vara gratis!
MEN DÅ SITTER DET ÖVERKLASS YUPPIES MED SIN JÄVLA SUSHI OCH SINA JÄVLA MERCEDESBILAR OCH SINA HÖGBETALDA JOBB SOM INGEN HAR EN JÄVLA CHANS ATT FÅ PGA ALL JÄVLA SVÅGERPOLITIK SOM FIGURERAR I DET HÄR SUNKIGA JÄVLA FITTLANDET!
Fyfan för de där jävla borgarna som bara suger musten ur oss fattiga svin och göder sigsjälva på vår bekostnad!
Terrorism är jävligt lockande i dessa dagar!

What's love got to do with it?

Jag kom just på att mitt förra inlägg fan inte var på samma nivå som min caption till den bilden jag langade upp.
Det var ett jävla kasst inlägg rakt igenom om jag ska vara ärlig...så jag kör samma bild här igen och försöker göra lite rätt för mig!
Hursomhelst så är dagens topic kärlek, L O V E!
Varje dag så får jag leva med ett skevt perspektiv när det kommer till kärlek, Jag vet i fan vad som gäller där riktigt.
Jag vet inte vad jag egentligen känner, eller jag vet vad jag känner men jag vet inte om jag ska släppa lös och satsa hårt...för sist jag gjorde det så gick det fan inget vidare.
Men det kanske går bättre nästa gång, det kanske är som Johnny Cash & June Carter, jag kanske måste tjata i flera år för att det ska bli nått av det.
På ett sätt känns det som att det kommer bli så, men jag har haft fel fler gånger än jag kan räkna till så vad vet jag.

Män är ju som sagt från Mars och kärringarna är från ur-ANUS eller hur var det nu igen?
Hur som helst så är det ju helt värdelöst att ens tänka på det om det inte är ömsesidigt, åter igen tänker jag på Johnny & June.
Hela jävla scenariot ligger ju ändå i den där "ingen jävla aning" högen och samlar damm, men som man säger den som vågar vinner...förutom när han förlorar och baby I was born to lose.

Nya perspektiv

Lita inte på mig...snälla, jag snackar bara skit, jag är bara en egoistisk jävla fitta och jag skiter i alla utom migsjälv.
Jag trodde det inte själv, jag trodde att jag var en bra människa, men jag är hemsk, jag är en lögnare, en tjuv och egoistisk jävla knarkare.
Jag har inga problem att ljuga för dem jag älskar och jag har inga problem med att göra dem alla illa.
Varför? Varför kan inte jag bara respektera människor, varför kan inte jag hålla mig från frestelsen? Varför sviker jag alla som litar på mig? Det finns fan inga kvar längre ingen litar på "den där" längre, ingen ringer ingen orkar ens bry sig. Vad är det för problem jag har? Varför tar jag ut min otömliga reserv av ilska på dem jag älskar?
Är det en självuppfyllande profetia?
Om så är fallet så är det inte länge kvar nu...

Vi skiter i det här tycker jag....

Nu trodde jag det skulle bli bra...fan vad fel man kan ha.
Vi skiter i hela prylen istället....jag är fan bättre än er, ni suger alla kuk och jag hoppas åter igen att ni alla dör.
Jag blir bara så jävla trött på er...fan vad ni är tråkiga, ni är inte värda min tid.

Stackars Färska Prinzen.

Närmare

Låt mig inkräkta på dig, låt mig skända dig
Låt mig penetrera dig, låt mig komplisera dig
Hjälp mig jag har förstört min insida, hjälp mig jag har ingen själ att sälja
Hjälp mig det enda som fungerar, hjälp mig komma ifrån mig själv.

Jag vill knulla dig som ett djur
Jag vill känna dig från insidan ut
Jag vill knulla dig som ett djur
Hela min existens är felaktig
Du tar mig närmare gud

Du kan inte känna min isolering, du vet inte om allt hat som den medför
Du kan inte förstå min brist på tro, du kan få allt jag har
Hjälp mig bryta ner mina skäl, hjälp mig det är din doft jag känner
Hjälp mig du kan göra mig perfekt, hjälp mig bli någon annan

Jag vill knulla dig som ett djur
Jag vill känna dig från insidan ut
Jag vill knulla dig som ett djur
Hela min existans är felaktig
Du tar mig närmare gud

Genom alla skogar, över alla träd
Inut i min mage, skrapat på mina knän
Dricker jag honungen från din kupa
Du är anledningen till att jag lever.