Lite mindre än ett dygn kvar tills rättvisa ska skipas.
En ung man som står framför ett rättsväsende som han inte ens har en 2%s förståelse för.
Ett system som kan skapa och förstöra män och kvinnor med bara en lite dom.
Jag har inte ens tänkt närmare på detta spektakel som jag ska få bevittna och till en viss del kontrollera utkomsten av, jag känner en vulgär känsla av makt då jag har chansen att förstöra framtiden för en 17-årig kokstorsk.
Jag är rädd för att den här "makten" ska stiga mig åt huvudet, och vad ska jag göra då....om mina ord blir för stora för min person?
Kommer folk förstå om jag missbrukar den lilla makt som samhällsmaskinen har gett mig?
Kommer de bara se en dåre, en galning utan motiv?
Eller kommer "geniet" i mig att lysa igenom?
Men vad gör egentligen ett geni? Är inte genier bara galningar som i sina hopplösa försök till att överleva den hårda verkligheten laddar upp sina känslor på löpande band? För att få nån form av förvriden och muterad bekräftelse?
För det är väl det som alla söker efter?
Man vill helt enkelt bara bli sedd som en utomordentlig medborgare av det moderna samhället, för att bli en utomordentlig medborgare så måste man ha status, status nu för tiden är lika med två saker:
Kändisskap & Pengar.
Idag så kom jag i kontakt med min egen dödlighet, Jag fick se liemannen i vitögat och han log mot mig, jag vet inte riktigt om det betyder att tiden är knapp eller om det betyder att det finns en plan för mig med.
Kommer jag falla tillbaka i gamla mönster?
Är det då som han träder fram och tar mig?
Att ens försöka lösa mysteriet med mina förutsättningar skulle enbart resultera i mentalt självmord.
Och som det var sagt; "Mörda hjärnan och kroppen dör"
Men när han kommer efter mig så ska jag springa, jag ska springa ifrån honom på alla sätt som går. Men när det är min tur så är det min tur, och det finns inget som någon kan göra åt det.
Jag vet inte ens om han har varit så nära som idag, men var han verkligen så nära?
Jag vet att jag kände samma tomhet som jag gjorde för ungefär ett år sen, precis innan jag hade ett nervöstsammanbrott.
Den här gången är jag dock förbered, den här gången kan jag rida ut stormen utan att falla i den patetiska fällan fylld med självömkan, rädsla & avsky.
Den här gången står jag över det, den här gången har jag växt, Jag vet att allt inte behöver bli exakt som jag förutsåg det, för så blir det ändå aldrig.
Vi är alla egentligen samma människa, vi har alla olika värderingar, tankar, bekymmer och drömmar. Det gör oss unika samtidigt som vi alla är exakt likadana.
Och med det i åtanke så är det inte lika farligt att vara ensam längre, jag kan omfamna ensamheten som aldrig förr och den skrämmer mig inte längre.
Jag är aldrig ensam, för världen är med mig.
Älskling jag har aldrig kunnat lära dig nånting
I bästa fall kan jag bidra med en känsla
I bästa fall kan jag bidra med en känsla