Min plan kan gå i stöpet. Vad var det jag letade efter?
Hade jag lurat mig själv igen?
Var mitt påstådda förfall av det moderna samhället bara en fiktionell idé skapad av min sjuka vansinniga hjärna!
Alla dessa frågor, obesvarade.
Sökte jag ens svar?
Eller är allt bara en bluff?
En mästerlig plan utarbetad av min sjuka fantasi enbart för att rättfärdiga min sjuka beroende orienterade livsstil.
Var jag redan en karikatyr?
Konstigt nog skrämmer inget av det här mig längre.
Något som skrämmer mig är att jag om några timmar måste infinna mig hos fienden OCH samarbeta med dem för ett "gemensamt skäl".
Det hela känns som en enda stor komplott...
Vem försöker jag egentligen lura?
Jag var inte så viktig så att fienden skulle satsa enorma resurser bara för att få tag i mig.
De vet inget om mig, förutom att jag är offret och att jag blivit utsatt för ett brott.
Men blotta tanken på att jag har ett kriminellt förflutet, och fortfarande är kriminell får mig att ana ugglor i mossen.
Paranoia, den återvände som på beställning, den återvände när jag minst behövde den.
Men så länge jag inte ställer till med en scen så är det ingen fara.
Kommer min kaxiga attityd bli mitt fall? Eller kommer jag återigen kunna glida förbi och över allt som jag alltid gjort?
Men vad gör det egentligen om fienden tar mig?
Många bra böcker har skrivits i fångenskap, ironiskt nog kan jag inte namnge en enda.
Det slutgiltiga fallet kommer allt närmare, jag känner det på mig. Det stora nervösa sammanbrottet kan lura runt nästa hörn.
Om jag bara kan rida ut den här stormen, ge mig bara 26 timmar innan jag totalt krackelerar , Jag kan klara det här.
Min mentala överlevnad hänger helt och hållet på att jag håller en låg profil. Jag måste tänka logiskt, med hjärnan istället för hjärtat.
Det värsta scenariot ser mig välja mellan statens vrede och en pöbel som vill ha blod.
Pest eller Kolera?