Ode to survival of the fittest

Min plan kan gå i stöpet. Vad var det jag letade efter?
Hade jag lurat mig själv igen?
Var mitt påstådda förfall av det moderna samhället bara en fiktionell idé skapad av min sjuka vansinniga hjärna!
Alla dessa frågor, obesvarade.
Sökte jag ens svar?
Eller är allt bara en bluff?
En mästerlig plan utarbetad av min sjuka fantasi enbart för att rättfärdiga min sjuka beroende orienterade livsstil.
Var jag redan en karikatyr?

Konstigt nog skrämmer inget av det här mig längre.
Något som skrämmer mig är att jag om några timmar måste infinna mig hos fienden OCH samarbeta med dem för ett "gemensamt skäl".
Det hela känns som en enda stor komplott...
Vem försöker jag egentligen lura?
Jag var inte så viktig så att fienden skulle satsa enorma resurser bara för att få tag i mig.
De vet inget om mig, förutom att jag är offret och att jag blivit utsatt för ett brott.
Men blotta tanken på att jag har ett kriminellt förflutet, och fortfarande är kriminell får mig att ana ugglor i mossen.

Paranoia, den återvände som på beställning, den återvände när jag minst behövde den.
Men så länge jag inte ställer till med en scen så är det ingen fara.
Kommer min kaxiga attityd bli mitt fall? Eller kommer jag återigen kunna glida förbi och över allt som jag alltid gjort?
Men vad gör det egentligen om fienden tar mig?
Många bra böcker har skrivits i fångenskap, ironiskt nog kan jag inte namnge en enda.

Det slutgiltiga fallet kommer allt närmare, jag känner det på mig. Det stora nervösa sammanbrottet kan lura runt nästa hörn.
Om jag bara kan rida ut den här stormen, ge mig bara 26 timmar innan jag totalt krackelerar , Jag kan klara det här.
Min mentala överlevnad hänger helt och hållet på att jag håller en låg profil. Jag måste tänka logiskt, med hjärnan istället för hjärtat.
Det värsta scenariot ser mig välja mellan statens vrede och en pöbel som vill ha blod.
Pest eller Kolera?

Lost in the land of confusion, amphetamine psychosis and the mans on trial.

Lite mindre än ett dygn kvar tills rättvisa ska skipas.
En ung man som står framför ett rättsväsende som han inte ens har en 2%s förståelse för.
Ett system som kan skapa och förstöra män och kvinnor med bara en lite dom.
Jag har inte ens tänkt närmare på detta spektakel som jag ska få bevittna och till en viss del kontrollera utkomsten av, jag känner en vulgär känsla av makt då jag har chansen att förstöra framtiden för en 17-årig kokstorsk.

Jag är rädd för att den här "makten" ska stiga mig åt huvudet, och vad ska jag göra då....om mina ord blir för stora för min person?
Kommer folk förstå om jag missbrukar den lilla makt som samhällsmaskinen har gett mig?
Kommer de bara se en dåre, en galning utan motiv?
Eller kommer "geniet" i mig att lysa igenom?

Men vad gör egentligen ett geni? Är inte genier bara galningar som i sina hopplösa försök till att överleva den hårda verkligheten laddar upp sina känslor på löpande band? För att få nån form av förvriden och muterad bekräftelse?
För det är väl det som alla söker efter?
Man vill helt enkelt bara bli sedd som en utomordentlig medborgare av det moderna samhället, för att bli en utomordentlig medborgare så måste man ha status, status nu för tiden är lika med två saker:
Kändisskap & Pengar.

Idag så kom jag i kontakt med min egen dödlighet, Jag fick se liemannen i vitögat och han log mot mig, jag vet inte riktigt om det betyder att tiden är knapp eller om det betyder att det finns en plan för mig med.
Kommer jag falla tillbaka i gamla mönster?
Är det då som han träder fram och tar mig?
Att ens försöka lösa mysteriet med mina förutsättningar skulle enbart resultera i mentalt självmord.
Och som det var sagt; "Mörda hjärnan och kroppen dör"
Men när han kommer efter mig så ska jag springa, jag ska springa ifrån honom på alla sätt som går. Men när det är min tur så är det min tur, och det finns inget som någon kan göra åt det.

Jag vet inte ens om han har varit så nära som idag, men var han verkligen så nära?
Jag vet att jag kände samma tomhet som jag gjorde för ungefär ett år sen, precis innan jag hade ett nervöstsammanbrott.
Den här gången är jag dock förbered, den här gången kan jag rida ut stormen utan att falla i den patetiska fällan fylld med självömkan, rädsla & avsky.
Den här gången står jag över det, den här gången har jag växt, Jag vet att allt inte behöver bli exakt som jag förutsåg det, för så blir det ändå aldrig.

Vi är alla egentligen samma människa, vi har alla olika värderingar, tankar, bekymmer och drömmar. Det gör oss unika samtidigt som vi alla är exakt likadana.
Och med det i åtanke så är det inte lika farligt att vara ensam längre, jag kan omfamna ensamheten som aldrig förr och den skrämmer mig inte längre.
Jag är aldrig ensam, för världen är med mig.

Älskling jag har aldrig kunnat lära dig nånting
I bästa fall kan jag bidra med en känsla

Out running the devil, no more fear of the reaper.

En ung dam står och studsar en basketboll utanför ICA. Jag ser henne på ett långt avstånd, hon är ung och mycket vacker.
En gråaktig figur kommer dansandes över vägen, det är en liten späd kvinna. Hon har grånande hår och ett grått nattlinne, hon ser nästan ut som en älva. Hon stannar upp och tittar på den vackra flickan och hon börjar skratta. Hennes skratt går från att vara det som kan tänkas komma från en så späd varelse till ett manhaftigt och djupt barrytone-skratt.

Den vackra unga damen börjar nästan gråta och jag börjar röra mig mot dem för att se vad som händer, Den gråa älvan tar helt plötsligt tag i basketbollen och kastar upp den på taket.
"Ett" säger hon med en förvrängd röst medans hon hoppar upp på uppstaplade säckar med blomjord som ligger utanför ICA. Från säckarna hoppar hon upp mot en skylt som säger att det just nu är extrapris på biff.
"Två" säger hon när hon sliter ner skylten med sin nästan minimala kroppsvikt.
"TRE!" skriker hon när hon öppnar dörren som var gömd bakom skylten, hennes sjuka förvridna skratt ekar ut medans hon stänger dörren om sig.

En ensam korp kraxar till och glider ner mot den unga flickan. Korpen landar precis framför henne och förvandlas sakta men säkert till en man på nästan två meter.
Han har blåa ögon och en ganska grov kropp. Han är klädd i jeans och har cowboy-boots på sig.
Han tar tag i den unga flickan och skrattar det djupaste och mest ondskefulla skrattet som jag någonsin har hört.
Jag tar sats och springer ner mot honom, han ser mig inte förräns det är försent och jag knuffar omkull honom med hela min kropp.
Vi faller och han slår i huvudet.
Jag hann upp före honom.
"Tur det, för nu kommer vi vara tvungna att springa och alla försprång är bra försprång" tänkte jag.
Jag tar den unga damens hand och vi börjar springa, Vi hör en mörk hes röst bakom oss som flåsar oss i nacken och vi vet att det är han.

Vi svänger in på en allé med enorma pilträd på sidorna. Konstigt nog så skrattar jag, mannen är påtok för långsam för att hinna ifatt oss och snart måste vi vara säkra.
Men han ger sig inte, och han tar in på oss.
Vi springer in genom huvudingången och jag slår dörren i ansiktet på honom.
"AHHH!" han skriker till när dörren splittras i hans ansikte, Hans ansikte ser annorlunda ut på nått sätt. Han har horn, stripigt hår & tänder som de på en piraja. Han är arg jag kan känna hans ilska.
Vi svänger in i en lång korridor och jag ser ett dartbräde på väggen 4-5 meter längre fram.
Och när vi passerar den så sliter jag av den och slår den mot mannen som börjar ta in, men han är stark och han är snabb!
Han tar brädet ur mina händer, men jag har pilarna kvar.
Jag kastar pilarna mot hans ben och lyckas sätta den rakt över hans vänstra knä, han skriker till och sliter dartbrädet i bitar.
Jag vänder och springer igen, men var är den vackra flickan?
Det spelar ingen roll för han är efter mig och han är snabbare och argare än någonsin! Det ser nästan ut som om han har växt.

Jag svänger till höger.
Jag kommer in i en spegelsal, han är mig hack i häl....han luktar svavel nu.
Alla speglarna som han passerar sprängs och skärvorna flyger åt alla håll, De missar mig med liten marginal. En dörr står på glänt framför mig och jag kastar mig genom den, där hänger ett rep i mitten av ett rum utan golv.
Jag klättrar upp i repet, jag är helt utmattad och jag har bara min vilja kvar.
Han spränger båda dörrarna genom att dyka genom dem, men han missar repet och försvinner ner i avgrunden.
Men jag känner mjölksyran i mina armar och jag faller. Det känns som om jag faller i flera minuter tills jag slår i marken.
När jag väl landar så ligger jag som i ett träningsrum och en liten mörk dam står framför mig och skrattar.
"Gratulerar min son, du har sprungit ifrån liemannen" säger hon med ett leende på läpparna.
Jag säger ingenting utan sätter mig bara upp och känner varje muskel i min kropp...de är trötta.
"Om du undrar var flickan som du räddade är, så är hon i säkerhet".
Jag förstår ingenting...jag tänder en cigarett, och går därifrån.....

Came the last night of sadness
And it was clear she couldn't go on
Then the door was open and the wind appeared
The candles blew then disappeared
The curtains flew then he appeared
Saying don't be afraid

Come on baby... And she had no fear
And she ran to him... Then they started to fly
They looked backward and said goodbye
She had become like they are
She had taken his hand
She had become like they are

Come on baby...don't fear the reaper

The death of love, art immitates life..crucial defence for the computer age man.

Konst som ett koncept är dött.
Idag är allt som inte kan mätas i pengar totalt ointressant för alla.
Ingen förstår att vissas överlevnad helt och hållet hänger på estetiskaverksamheter som musik, bild, film eller skrift.
Om man inte är ute efter att slå så är man inget värd. Då är det endast en "hobby" ett vidrigt ord som jag känner mer avsky för än något annat.

Folk anser att ens passion inte är lika mycket värd som det man gör enbart för att överleva, det vill säga jobba.
Men om man har ett jobb enbart för att inte behöva kompromissa sin passion, då är det helt plötsligt en "hobby". Är man inte villig att sälja ut bara för att få pengar och erkännande är man helt plötsligt inte "konstnär på egna villkor" då är man nån jävla hobby-konstnär.
Jag är så urbota jävla trött på den korkade jävla massan som tror att man inte brinner för något bara för att man inte söker erkännande.
Men vemfan försöker jag lura?
Jag visste från början att ingen skulle förstå, för ingen förstår konst om de inte blir matade med sked. Om ingen viktigpetter med en ful jävla kostym och creddig lägenhet på söder säger "Det här är konst" så skulle fan 90% av den svenska befolkningen inte se skillnad på Van Gogh & Knasen.

Det är det som avgör om du är ett geni eller en dum jävla fåne, om du uppskattar känslan istället för bara verket så är du det.
Om man lever ut sina excentriska drömmar om att leva sin konst så kommer man korsfästas av massan som en "galning" och antikrist.
Det är därför vi andra är bättre än massan, för vi förstår vad som är konst utan att någon berättar det för oss.

Försök se bortom "tighthet", produktion, media & hype så kanske du med kan känna känslan som alla försöker förmedla.
Om inte så är du på fel ställe och jag ber dig gå från min blogg innan jag stryper dig.
Konsten är död, Länge leve konsten!

But you tell me, over and over and over again my friend
Ah, you don't belive we're on the eve of destruction.

I sold my soul to save rock n roll

Nu finns den att beställa, kassetten som kommer förändra hur ni ser på jesus, america, blues & rock och roll.
Victor Granat presenterar stolt:
"I Sold my soul to save rock n roll" Som finns att köpa på kassette för priset av 40 kr + frakt.
Innehåller kommande storhits som:
"The Song of the comming of the comming of the lord"
"Jesus bidding"
"No news for the blues"
"Requim for the american dream"
"Whatch You burn"
Och en riktigt jävla grym cover på smoke on the water....beställ av mig nu!

Jag slänger fan in lite filosofi-skit och dikter om ni köper skiten!

Waking up from the American Dream....thunderous danger and flat out of medicin 1 on 1 with Generation ecstasy

Röster pratar runt omkring mig i trädgården gjord av betong.
Höga hus överallt blickar med sina miljoner ögon ner på oss när vi vandrar runt i skiten.
Natten är fortfarande ung, och Nisse ger mig flaskan och säger åt mig att ta en djup klunk.
"än är det mycket kvar på kvällen" säger han.
Alkoholister tittar på oss som om de vore lejon och vi med vår flaska var gaseller.
Jag känner att jag måste pissa men då säger Nisse.
"Om du inte suger av en alkis får man inte pissa här."
Jag förstår precis vad han menar, det här är deras djungel, här gäller deras regler.
Tusentals händer sliter i mig och varma andedräkter som stinker av gin och gammalt rödtjut fyller min näsa.
Röster hesa av överkonsumption av alkohol är överallt, skratt fyllda med illvilja och åtrå för en till kropp att förtära och korumpera med sina vidriga lemmar och grumliga sinnen.
Jag springer, men allt går i ultrarapid, jag är livrädd och de kan känna doften av min rädsla, det gör att de hamnar i trans, som hajar runt blod!

Helt plötsligt vaknar jag till, jag sitter på golvet ihopkrupen inne på en nattklubb.
Jag sitter i ett hörn av en sluss som leder in till klubben från gatan, Alla är där.
Alla är jättefulla och stämningen är spänd och fientlig. Precis som innan ett riktigt hårt sommarregn så är luften laddad och tjock...nästan sötsliskig.
Helt plötsligt vinglar det fram en kille och drar tag i en av tjejerna vid bordet.
"Den här jävla fittan ska alltid vara så jävla märkvärdig, hon agerar som om hon vill ha kuk men sen så bara dissar hon en, VAFAN TROR DU HORA!"
Hans flickvän springer fram och försöker lugna honom.
"Men lägg ner nu för fan!"
Säger hon med gråten i halsen, förnedrad för nu vet alla att hon inte kan behålla en kille ens om hon försöker.
"Nej, den här jävla horan ska fan straffknullas!"
Någonting exploderar, vi kastas alla ut på gatan.
Jag kräks och jag känner smaken av mitt eget blod när min mage och mina lungor vänds in och ut. Alla utom jag och Nisse är döda.
Jocke, Elin, Malin, Becka, Clara, Daniel, Olivia, Joel ja alla.
Nisse sätter sig upp på knä och tittar på mig.
Jag förstår exakt vad vi måste göra, han hjälper mig upp och vi börjar springa.
Vi springer allt vad vi kan, vi hoppar nerför en lång trappa men likt katter landar vi båda på fötter.

Vi springer i flera timmar, vi gråter, vi sörjer.
Vi springer tills vi kommer fram till en enorm sandbank som vetter ut mot klipporna vid havet.
Nisse hinner före och kastar sig ut.
Jag stannar upp och ser honom falla i ultrarapid. Han slår i de hårda klipporna med en duns.
Jag tar sats igen och gör ett svandyk ut mot klipporna, medans jag faller säger jag till hans livlösa kropp som jag ser nedanför mig.
"Vi ska inte ta någon skit, aldrig! Jag älskar dig grabben"
Jag faller i vad som verkar vara flera minuter tills jag slår i och vaknar......

The one true roadmovie

We decided to make a movie, Silent in black and white.
I call it Zero the one true roadmovie.




I'm hungry, let's go get a taco.

Attack of The Voodoo-Nazis or rage is one hell of a drug!

Känslan slog på likt bra LSD, jag vaknade upp i ett stadie av förvirring blandat med hallucinationer, Mitt ansikte flöt runt i de speglande attributet av fönstret som vätte ut över ett nöjesfält.
"Tjernobyl" tänkte jag, Det ser exakt ut som i tjernobyl!
En grå himmel med inslag av gula sprickor där den kontaminerade solen lös ner över barn som skrattade och levde sina liv i den förbjudna zonen.
Vad var det Maltensson hade sagt?
Hade jag blivit varnad?
Medans jag tänkte tornade en storm upp sig.
"Var det något om Ku-Klux-Klan?" Tänkte jag medans jag tände en cigarett.
Jag tittade runt medans rummer snurrade snabbare än en centrifug på ecstacy.
Det var avgjort, enda sedan jag sa Ku-Klux-Klan var det avgjort.

Det gråa ljusa rummet fyllt till brädden med olika attiraljer som alla var direkt nödvändiga för vår överlevnad på den här platsen försvann.
Rummet förvandlades till gröndimmig timmer stuga i den stora naturen, någonstans i det mest incestoida området nära Mobile i Alabama.
Rytmen från en trolltrumma satte in de svinen som i en uråldrig vikinga lik berzerkar-trans.
Jag såg mig om..6 klansmän stod alla runt mig med enorma pålar som de slog ner i marken för att skapa den märkliga rytmen.
Ledaren sprang runt som spindel i hela rummet med enorm fart och hejade på sina undersåtar med skrik som enbart kan tänkas komma från en Banshee.

Han var som en Voodoo version av Hitler, han pekade på mig och skrattade en djupt mörkt jamaicanskt skratt, ett skratt så hemskt så vilket hetblodat däggdjur som helst skulle hamna i ett katatoniskt stadie av rädsla och avsky.
Han var en mutant en form av neo-fascitoid bastard mellan Hitler & en Voodoo-präst satt i en djup trans av förtärningen av kycklingblod och en väldigt stor dos salvia.
Sonen av en Voodoo präst som knullat Eva Braun i röven men ändå via sina kosmiska krafter fått ut en bastard så hemsk så den skulle kunna döda och våldta sin mamma innan den ens kommit ur livmodern.
"Om jag tar av mig kåpan..." tänkte jag i ett stadie av pubertal förvirring...
"Nej då kommer ju de svinen att slita mig i stycken" det var bäst att inte försöka spela hjälte, dem här jävlarna skulle slita mig i stycken i nån form av sjuk nazi-trans för att sedan våldta mitt hjärta medans det fortfarande dunkade.

Men Ledaren vände sig mot mig och skrattade igen, sen tog han av sig sin kåpa, Och det jag såg får fortfarande mina ögon att tåras upp, det jag såg var så fruktansvärt så det inte ens går att beskriva, rädsla och avsky fick en helt ny innebörd.
Men i hans ögon brann vreden och avskyn hos en miljon SS-soldater på PCP som fick gå fritt genom Nürnberg och döda allt i deras väg.
Soldater ledda av Creme de la Creme av Gestapo inte bara fascitoida utan fascistiska riktiga jävla prakt nazis!
Och hans ögon brann av vrede!

Jag skrek till och vaknade upp i en pöl av mitt eget svett. Allt var en dröm?
Allt var en mardröm. Det mörka rummet målade fortfarande upp bilder som jag inte orkade med. Jag var ganska medtagen av bilderna och scenariot jag just överlevt, vad i helvete hände?
Ingen frisk människa kan ju måla upp bilder av "Voodoo-Nazis" det låter ju som en b-film....
"Ingen idé att försöka tyda skiten" sa jag.
Katten tittade på mig som om jag vore helt efterbliven, med sin överlägsna min.
"Eller vad tror du kattjävel?" sa jag medans han vände sig bort och fortsatte sova.
Jag bestämde mig för att fortsätta sova, dock inte oberörd över att någonstans där ute fanns ett gäng oortodoxa nazis som använde voodoo för att hamna i en sjuk, muterad berzerkar-trans.
Voodoo-Nazis?.......Fyfan!