Det är med lätt vemod som vi här på The Crushing Weight of Mainstream Ignorance måste medje att vi tänker lägga ner hela operationen, den här bloggen har sen länge förvandlats från ett embryo till en allt för stor grej tillbaka till ett döende projekt som vi allt för länge har försökt att krampaktigt hålla vid liv när den egentligen inte fyller någon funktion längre.

Detta blir därmed den sista posten innan vi låter den krossande tyngden falla över oss och pressa oss till juice.
Om vi rörde någon så var det rena turen och om vi sårade någon så var det meningen.

Den depraverade sanningen om att vara en förlegad 80-talist i en värld åt helvete.

Det ända som alla 80-talister har gemensamt är ångest, vi har alla en jävla massa ångest för att folk svälter. Samtidigt som vi har ångest för att så många andra har det jävligt mycket bättre än oss, släng dessutom på att vi har lite ångest över att vi sitter här och har mage att ha ångest.

Vi är fan överspelade innan vi ens har hunnit bli 30+!

Vissa av oss håller krampaktigt kvar vid vår förlorade ungdom via de nya medierna som bloggar och all den där skiten.

Medans nytvättade piss-muf-luder sitter och håvar in flera jävla millar varje jävla dag på att rekommendera vågade underkläder till små jävla subbor som inte ens vet vad hår på fittan är, då de med största säkerhet vaxat sig sen de låg i sina mödrars ironiska magar.

Vafan ska vi 80-talister göra?

Det är fan vi och 50-talisterna, bortglömda jävla mähän som får ta skit av prepubertala snorungar som plockar ner oss från tronen vi trodde vi skulle få njuta av i åtminstone 10 år till.

Vafan hände?

Det har säkert att göra med att de flesta 80-talisterna är barn till de bortglömda förbisedda 50-talisterna.

Det är svårt att inte bli depraverad och deprimerad för den delen när det ända vi kommer vara kända för är att vara okända.