Jag låter er blicka in i mitt allra mest privata natt efter natt efter natt efter natt. Mina djupaste hemligheter visas för omvärlden som om jag vore en apa i en bur. Jag horar ut mina tankar, idéer, fantasier och känslor varje dag. Bara för att ni vill ha det. Jag hatar mig själv bara av den blotta tanken att jag i grund och botten bara är en hora som söker uppmärksamhet på ett patetiskt och vedervärdigt sätt som detta.
Jag skulle helst vilja kunna skita i att lägga upp det här, jag skulle vilja ha det i en dagbok som bara jag får läsa.
Men jag är beroende av uppmärksamheten precis som jag är beroende av drogerna. Den gör mig inget gott, den ger mig ingenting men jag måste ändå ha den...för att tillfredsställa mitt sjuka förvridna ego.
Det tjänar fan inget till egentligen, även om jag spikar upp mig på korset i min ensamhet så söker ni upp mig likt apostlar för att hylla min konst, den enda saken som jag aldrig kommer kunna vara nöjd med pga min otillräcklighet som konstnär.
Ni kanske tar mina ord som lag och sätter mig på en pirdestal och ger mig en roll som jag omöjligt kan leva upp till. Jag önskade innerligt för det i min ungdom men nu är jag tveksam om jag ens någonsin vill dela med mig av det jag skapar.
Men om jag inte gör det så kommer jag att gå under precis som att jag kommer gå under om jag delar med mig av det.
Snälla ha inte för höga förhoppningar om mig, för det sista jag någonsin vill är att ta känslans som ni kanske får av min konst. Men jag vet inte om jag kan göra det mer, eller om jag vill.
Jag vill bara gråta, jag vill bara att någon ska säga att hon älskar mig och jag vill bara att någon ska vagga mig till sömns i mitt stadie av katatonia.
Någon som kan viska att allt kommer bli bra i mitt öra när jag gråter, någon som kan ge mig ett leende.
Någon som kan älska min vidriga uppsyn.
Och om jag är på väg mot kullen bärande på mitt kors så stoppa mig inte. Jag är inte profet och jag är inte en förebild. Jag är bara ensam och miserabel, plågad & bitter.
Och känslorna som ni kanske får av mig är kanske inte alls de jag vill förmedla, missförstånd som leder till ett falskt hopp om att ni kan relatera till mig och förstå vad jag försöker säga.
Jag lovar ingenting för jag vet att jag aldrig håller det jag lovar.
Och om jag skulle få veta att jag har fått någon att på något sätt försöka kopiera min formula för "framgång" så skulle jag aldrig kunna leva med mig själv igen.
Inget jag gör fungerar, men det är det som är det vackra i kråksången...självförstörelse är den renaste, vackraste och sannaste konstformen som finns, och det är inte en uppmaning, det är snarare en varning.
För om ni fastnar och blir uppslukade av den konsten så är risken stor att ni inte kan dra er ur den...förrän det är för sent.