Jag har nästan vaknat ur ett nästan katatonisk stadie av ren vrede med en twist av frustration & paranoia.
Jag är fortfarande förbannad men jag känner att det börja släppa lite lätt nu men snart kommer det på igen.
Rädslan slog mig flera gånger om likt en enorm hammare av all guds vrede.
Nya försök att finna det som alla söker, någon sjukt muterad och dekadent version av "drömmen" men drömmen har förvandlats till en mardröm medans tusentals stackars satar inte har en jävla aning om det själva. De jagar bara på, natt efter natt efter natt efter natt.
Vad är det som de jagar, eller är det kanske de som är de jagade?
Jag tror fan inte att det skulle finnas något värre än att jagas av sina egna drömmar i ett sjukt och muterat tillstånd...drömmar på rohypnol utrustade till tänderna med sylvassa knivar och massförstörelsevapen för sinnet. En sannerligen skrämmande tanke och en ännu mer skrämmande realitet som jag just nu lever i.
Mina värsta farhågor besvarade i ett oändlig montagé av mentala nidbilder som hemsöker mig så fort jag blundar, katatonia, rädsla och avsky som inte är av denna världen...ingen idé att försöka lista ut vad fan det är som händer för det här tillståndet vilseleder mig bara djupare in i en mörk och hatisk noir-värld som jag själv målar upp.
För första gången på mycket länge så känner jag rädslan, den där primitiva känslan som kommer smygande upp längs din ryggrad, iskall, klibbig och så ren så den skulle skicka vilken medelsvensson som helst in i ett stadie av ren katatonisk ångest som skulle kunna representeras av en helt horribel syra-tripp.
Men nu skulle det fokuseras på helt andra saker, det katatoniska tillståndet av total rädlsa och avsky är snart slut och då finns det bara en sak att göra, fylla på!
Dubbelt upp till Tsaren!