Igår satt jag ner och tänkte på "the old days" jag tänkte på en jävligt frän resa jag gjorde med två andra sköna dudes ner till A-DAM (Amsterdam).
Hur mycket jävla droger som vi intog på jävligt kort tid och dess förlängda effekt på mitt psyke.
Det är ju ingen tvekan om att den här upplevelsen totalt förändrade mig som människa (min världsbild blev helt förvrängd men det tar jag upp en annan gång). Och det går ofta inte många dagar då jag inte önskar att jag kunde åka tillbaka och stanna i just de där 11 dagarna för evigt.
Men jag vet att det inte fungerar, jag kan INTE gå tillbaka, drogerna funkar inte så på mig längre, de förstärker bara sjukt negativa sidor med mig som gör att jag uppför mig förjävligt mot folk som jag faktiskt tycker om. Jag skulle så gärna bara vilja knarka bort resten av mitt liv, det skulle vara så jävla skönt att bara kunna göra som i A-DAM och pysa ner på hörnet, köpa 5g skitfräscht weed, en låda svamp och sen bara rocka tills man slocknar. Men så funkar det inte längre och sålänge som jag har dessa minnen kvar kommer jag alltid att kunna glädjas åt hur jävla kul man kunde ha med drogerna.
Kommer ihåg hur när vi åt ecstacy och svamp och låg tre killar i en stor jävla hög och bara gosade. Lyssnade på bra musik, rökte feta jåbos och bara hade det jävligt underbart.
Men åter till verkligheten, När vi var där nere så hade jag ett otroligt hopp om allt, kärlek, pengar, livet ALLT skulle lösa sig....men ingenting löste sig alls.
Allt blev bara värre, ännu mer isolation, ännu mer paranoia ännu mer av alla bakslag man brukar få. Jag började långsamt inse att alla samtal som vi har haft där nere egentligen inte betydde ett skit, vi levde bara ut en sjuk fantasi där vi själva var helt felfria...men verkligheten kom ikapp mig, och den svider fortfarande än idag. Kärlek har jag slutat att tro på...även fast min sjuka hjärna målar upp drömscenarion för mig gång på gång som den sadistiska sjuka varelse den är så inser jag att det aldrig blir "vi"...det blir bara "jag" och kanske är det bäst för alla..Min sjuka besatthet av vissa människor gör mig bara till en blind dåre som agerar enligt sjuka förvrängda "logiska banor" som faktiskt inte gynnar någon av parterna alls...men nu börjar jag förstå och acceptera det jag inte kan förändra.
Jag har tänkt tanken att börja dricka igen, men då kommer jag på..."Fan jag har ju inte haft kul på alkohol sen i sommras". Jag kan inte ens röka en fet jävla jåbo längre....men det kanske är bra.
Sen så kan man tänka tillbaka på alla minnen som inte var så jävla bra...men som fortfarande är roliga att ha nu i efterhand.
Som den 24e December 2006 då jag först bråkade med en mycket god vän, söp ner mig och droppade syra (LSD för er som inte är insatta) för att sedan sitta med en annan god vän och spela Gears of War på storbildsskärm...galet!
Eller alla gånger man har varit tvungen att åka 70-80 minuter kommunalt bara för att köpa 5g halvkasst hasch...jag älskar det!
Men det där är gammalt nu, och jag är förbi det där...men många gånger så önskar man att man var tillbaka där man var för 2-3 år sen..innan man blivit totalt jävla hjärnknullad.
Den där tiden då man inte skämdes för att man söp 30 dagar i streck och bara körde hårt.
Det var fan back in the days känns det som, man levde för att använda och använde för att leva...jag avundas folk som klarar av att använda OCH leva samtidigt..fyfan vad jag avundas dem!
Men allt måste komma till ett slut...synd bara att alla sköna människor som man älskar inte verkar tro det.
Big Props till Malin & Daniel som medverkade och tog den eminenta bilden(Malin deltog med yours truly och Daniel snappade den), tack för den kids!
Hur mycket jävla droger som vi intog på jävligt kort tid och dess förlängda effekt på mitt psyke.
Det är ju ingen tvekan om att den här upplevelsen totalt förändrade mig som människa (min världsbild blev helt förvrängd men det tar jag upp en annan gång). Och det går ofta inte många dagar då jag inte önskar att jag kunde åka tillbaka och stanna i just de där 11 dagarna för evigt.
Men jag vet att det inte fungerar, jag kan INTE gå tillbaka, drogerna funkar inte så på mig längre, de förstärker bara sjukt negativa sidor med mig som gör att jag uppför mig förjävligt mot folk som jag faktiskt tycker om. Jag skulle så gärna bara vilja knarka bort resten av mitt liv, det skulle vara så jävla skönt att bara kunna göra som i A-DAM och pysa ner på hörnet, köpa 5g skitfräscht weed, en låda svamp och sen bara rocka tills man slocknar. Men så funkar det inte längre och sålänge som jag har dessa minnen kvar kommer jag alltid att kunna glädjas åt hur jävla kul man kunde ha med drogerna.
Kommer ihåg hur när vi åt ecstacy och svamp och låg tre killar i en stor jävla hög och bara gosade. Lyssnade på bra musik, rökte feta jåbos och bara hade det jävligt underbart.
Men åter till verkligheten, När vi var där nere så hade jag ett otroligt hopp om allt, kärlek, pengar, livet ALLT skulle lösa sig....men ingenting löste sig alls.
Allt blev bara värre, ännu mer isolation, ännu mer paranoia ännu mer av alla bakslag man brukar få. Jag började långsamt inse att alla samtal som vi har haft där nere egentligen inte betydde ett skit, vi levde bara ut en sjuk fantasi där vi själva var helt felfria...men verkligheten kom ikapp mig, och den svider fortfarande än idag. Kärlek har jag slutat att tro på...även fast min sjuka hjärna målar upp drömscenarion för mig gång på gång som den sadistiska sjuka varelse den är så inser jag att det aldrig blir "vi"...det blir bara "jag" och kanske är det bäst för alla..Min sjuka besatthet av vissa människor gör mig bara till en blind dåre som agerar enligt sjuka förvrängda "logiska banor" som faktiskt inte gynnar någon av parterna alls...men nu börjar jag förstå och acceptera det jag inte kan förändra.
Jag har tänkt tanken att börja dricka igen, men då kommer jag på..."Fan jag har ju inte haft kul på alkohol sen i sommras". Jag kan inte ens röka en fet jävla jåbo längre....men det kanske är bra.
Sen så kan man tänka tillbaka på alla minnen som inte var så jävla bra...men som fortfarande är roliga att ha nu i efterhand.
Som den 24e December 2006 då jag först bråkade med en mycket god vän, söp ner mig och droppade syra (LSD för er som inte är insatta) för att sedan sitta med en annan god vän och spela Gears of War på storbildsskärm...galet!
Eller alla gånger man har varit tvungen att åka 70-80 minuter kommunalt bara för att köpa 5g halvkasst hasch...jag älskar det!
Men det där är gammalt nu, och jag är förbi det där...men många gånger så önskar man att man var tillbaka där man var för 2-3 år sen..innan man blivit totalt jävla hjärnknullad.
Den där tiden då man inte skämdes för att man söp 30 dagar i streck och bara körde hårt.
Det var fan back in the days känns det som, man levde för att använda och använde för att leva...jag avundas folk som klarar av att använda OCH leva samtidigt..fyfan vad jag avundas dem!
Men allt måste komma till ett slut...synd bara att alla sköna människor som man älskar inte verkar tro det.
Big Props till Malin & Daniel som medverkade och tog den eminenta bilden(Malin deltog med yours truly och Daniel snappade den), tack för den kids!