Idag har jag i min lilla bubbla uträttat stordåd, som jag i vanlig ordning storskryter om för hela min omgivning för att jag ska framstå som en excentrisk bohem.
Fast vad vet jag, det kanske bara framställde mig som en ensam, patetisk stalker-loser men vafan ska jag göra åt den saken.
Idag gick jag iallafall förbi hennes hus för första gången sen hon krossade mitt hjärta, jag la en liten lapp i brevlådan efter att jag noterat att hennes "nya" pojkvän sovit över, jag kanske var lite förhastad innan när jag i min förtvivlade panikfrustration försökte såra henne så mycket som möjligt.... För nu kan jag med gott samvete önska henne lycka till.
Det är mindre troligt att hon någonsin kommer få läsa dethär, men det spelar inte så stor roll. Huvudsaken är att man menar ett förlåt istället för att man ger det utan att först tänka.
Egentligen har ju hela sammanhanget bara skalats ner till lekismentaliteten "det var du som började" och "öga för öga".
Det där är ju egentligen koncept som känns sjukt långt bort i mitt vardagliga liv, men som genom frustration, ilska och ensamhet kommer fram igen....alltid på samma ställe, alltid i samma situation.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det känns iallafall som att ett nästan läskigt lugn har lagt sig över mig....det är nästan som om jag känner inre frid....nästan lite som Nirvana.
EDIT:
Förra posten känns lite gay nu i efterhand...men vafan, den bjuder vi på!