Vi hade kommit fram till att den mest prominenta känslan just nu och kanske också den mest paradoxala och muterade var just det vi behövde och sökte.
"Positiv likgiltighet" som han hade kallat det. Jag bestämde mig för att endast publicera utlåtandet som ett testament för hur den närapå perfekta sinnesstämningen bäst definieras. Känslan av fullständig likgiltighet trängs igenom av en formkurva som pekar rakt upp. Den svarta likgiltigheten blockar de lika svarta orosmolnen och ostört kan vi vandra uppåt. Egentligen är upp och ner mer än någonsin, eftersom det i nuläget inte finns begränsningar, vi har hamnat i en paradox zon där maximum tangerar oändligheten och minimum gör samma sak. X-axeln är inte längre en axel - det handlar istället om avskaffandet av den och införandet av den fria tanken i diagramtolkning.

Vi svävar just nu där, tanklösa men ändå med energi nog att bryta igenom våra annars cyclotyma beteenden för att istället utstråla kemiskt framkallade nirvana-vibbar. Där svävar vi omkring, tyngdlösa själar som lyfter bodyloadade kroppar till höjder där inte orosmolnen stiger. Vi svävar omkring alla vardagsproblem och vi vet om att vi snart kommer störtdyka rakt ner i ett åskoväder - men det spelar liksom ingen roll egentligen, med såhär problemfria tankar kan man nog förvandla hopplöshet till vacker självdestruktionism, där varje egenhändigt skapat ärr står för något genuint och sado-romantiskt.

Vi befinner oss i ett stadium där gud lekt med rotationen, upp är ner och självförvållade tragedier bara är reversibla metaforer för en hollywoodpolerad heroin-chic framsida. Kalifen och Tsaren - megalimisk konst, självförstörelse är metoden och den gästande produkten och slutsatsen är en nihilistiskt framförd självkänsla. Satsar du allt på ett kort finns det antagligen ett enormt självförtroende som föder denna vanvettiga idé, vilket självklart straffar sig - slutsaten vi kan dra är att en överdrivet god självbild bara leder ner till helvetet, där depressionsapan i dig hoppar och skriker, ständigt väntandes på att dämpas med atarax, alkohol, smärtstillande tabletter och rejält tilltagnga black jack-potter.

Men så fort den kortvariga smekmånaden med apan är klar kommer han igen, kräver mer och mer och tillslut har apan slagit ut varje liten del av dig - han har förvandlat din protektionistiska hushållsekonomi till ett inferno där kokainskulder är spottstyvrar i förhållande till de korpulenta sedelbuntar du är skyldig olika asiatiskdrivna spelsyndikat som kontrollerar din smålandsplacerade småstadsidyl.

Detta lär oss det centrala i hela kråksången - Kompassen är alltid fel - upp är ner och vice verca. Självförtroenden vi odlar in i dagens ungdom kommer sluta i att autodestruktion blir en direkt del av folkhälsoministerns ansvarsområden. Autodestruktismen är egentligen bara en produkt av våran hädan undanlagda jantelag - tanken om att inte överglänsa sin nästa var en utmärkt försvarsstratergi för att inte skapa horder av statuskåta men helt klart lägre stående människor - kolla själv in nästa kö till en dokusåpa och den abstrakta känslan av självhat kommer antagligen överladdas och skapa ett svart moln som täcker de surrogatmänniskor som vill bli kända men struntar fullständigt i vad de representerar och hade antagligen glatt dansat ut med en swastika på scenen under en festivalspelning på den Polska landsbygden - för om man inte tänker själv utan låter andras hjärnor avgöra vad som händer i din är det lätt att man hamnar fel i sedlighetssituationer och dylikt. . Det kanske låter snyggt, men bristen på hjärta gör att de väl rimmande tonerna inte binds ihop och skapar en helhet utan bara en tekniskt snygg men mot riff ihopkletade av brustna hjärtans blod står sig släta.

För det är blod från brustna hjärtan som skrivit varenda ton till låtarna som greppar ditt hjärta och under de cirka fyra minuter låten pågår konstant masserar ditt inre och lämnar dig med känslan av en fullständig själslig avgiftning - låtarna som är dina när du säger att livet inte är någonting. Det är de brustna hjärternas blod och självdestruktismen som binder ihop lösa fragment till själagripande epos.

Våga se det vackra, det enkla - självdestruktivismen. För baksidan på myntet reflekterar en kulturell boom som vi inte fått sett sedan sexualiteten blev ett centralt tema i en uppsjö modernistiska teateruppsättningar och den gamla pryda skolan sjövlades som regnskog av de bulldoozers som den frisläppta sexualvågen utgjorde. På samma sätt har den tidigare hälsosamma självkänslan börjat födas upp till storlekar tillräckliga för att få pikar i viktväktarnas omklädningsrum, den har blivit så stor att den kväver en rad andra sidor och skapar ett behov av att ständigt undersöka sig själv och lära känna sin egen sårbarhet - nyfikenheten orsakar skevheten, tapeten färgas röd när bärckligheten bryter ner digniteten . Självdestruktivismen är ingen modefluga, det är vår tids opium - det är den dekandentaste sidan ur vilken stor konst föds.