Vissa dagar går bara en obemärkt förbi medans andra etsar sig fast av olika anledningar.
Somliga dagar känns dessutom oändligt långa, svåra och ångestfyllda medans andra är lättsamma reinkarnationer av glädje och hopp.
Det är inte lätt att få saker gjorda de förstnämnda dagarna. Och då växer bara frustrationen ännu mer vilket får en att kastas neråt i spiralen.
Och när man väl kastas neråt så kommer allt man försöker förtränga tillbaka, hur man alltid valdes sist på jympan i plugget, alla gånger ens hjärta har krossats, alla gånger man trodde att ens föräldrar skulle vara en emotionell säkerhetslina och alla andra gånger som man har fått nöja sig med att vara sist, alla gånger man har fått höra att man har varit sämst och alla gånger man har fått höra att man inte räcker till.
Alla gånger som man har tvingats in i en offer-roll alla gånger som man bitit ihop och tagit skiten.
Alla jävla dar som varit skit kan komma tillbaka på en och samma gång, alla dagar som denna, alla dagar i resten av mitt liv.